fredag 31 augusti 2007
torsdag 30 augusti 2007
tisdag 28 augusti 2007
Köttdisken
Denna vecka är det tema mat som gäller på min blogg. Först ut är denna köttdisk som dekorerats extra fint med lite plastrosor.
måndag 27 augusti 2007
tisdag 21 augusti 2007
Father of 78 eyes new brides for century target
Reuters & stuff.co.nz, Tuesday, 21 August 2007
A one-legged Emirati father of 78 is lining up his next two wives in a bid to reach his target of 100 children by 2015, Emirates Today reported.
Daad Mohammed Murad Abdul Rahman, 60, has already had 15 brides although he has to divorce them as he goes along to remain within the legal limit of four wives at a time.
"In 2015 I will be 68 years old and will have 100 children," the local tabloid quoted Abdul Rahman as saying.
"After that I will stop marrying. I have to have at least three more marriages to hit the century."
The United Arab Emirates newspaper splashed its front page with a picture of Abdul Rahman surrounded by his children, the eldest of whom is 36 years old and the youngest of whom is 20 days old. Two of his current three wives are also pregnant.
Abdul Rahman said his large family lived in 15 houses. He supports them with his military pension and the help of the government of Ajman, one of seven emirates that comprise the UAE, which includes the Gulf trade and tourism hub of Dubai.
Islam allows men to marry up to four women at a time, though most marry only one. The UAE is a Muslim country but is home to migrants from around the world.
A one-legged Emirati father of 78 is lining up his next two wives in a bid to reach his target of 100 children by 2015, Emirates Today reported.
Daad Mohammed Murad Abdul Rahman, 60, has already had 15 brides although he has to divorce them as he goes along to remain within the legal limit of four wives at a time.
"In 2015 I will be 68 years old and will have 100 children," the local tabloid quoted Abdul Rahman as saying.
"After that I will stop marrying. I have to have at least three more marriages to hit the century."
The United Arab Emirates newspaper splashed its front page with a picture of Abdul Rahman surrounded by his children, the eldest of whom is 36 years old and the youngest of whom is 20 days old. Two of his current three wives are also pregnant.
Abdul Rahman said his large family lived in 15 houses. He supports them with his military pension and the help of the government of Ajman, one of seven emirates that comprise the UAE, which includes the Gulf trade and tourism hub of Dubai.
Islam allows men to marry up to four women at a time, though most marry only one. The UAE is a Muslim country but is home to migrants from around the world.
måndag 20 augusti 2007
Avsvimmad
Det var en som svimmade precis innan jag kom till hårfrisörskan idag. Hon hade sagt åt min frisör att hon mådde lite dåligt, och frisören hade frågat om hon ville gå på toaletten. Det ville hon. Men hon hann inte långt. Plötsligt stöp hon i golvet. Foliebitarna från slingorna yrde runt huvudet.
"Det såg riktigt läskigt ut, hon slog huvudet rakt i betongväggen" sa min frisör.
Damen i fråga vaknade upp bara några minuter senare. Det visade sig att hon svimmat av uttorkning. Hon hade inte druckit på hela dagen och dåligt igår.
Det här är det andra fallet av uttorkning jag hört talas om i år. En kollega på jobbets man stöp i backen förra veckan. Han var tvungen att åka till sjukhuset, fick dropp och blev sjukskriven några dagar.
Växthuseffekten har ökat temperaturen här några grader. Kanske är det så här det måste bli då?
"Det såg riktigt läskigt ut, hon slog huvudet rakt i betongväggen" sa min frisör.
Damen i fråga vaknade upp bara några minuter senare. Det visade sig att hon svimmat av uttorkning. Hon hade inte druckit på hela dagen och dåligt igår.
Det här är det andra fallet av uttorkning jag hört talas om i år. En kollega på jobbets man stöp i backen förra veckan. Han var tvungen att åka till sjukhuset, fick dropp och blev sjukskriven några dagar.
Växthuseffekten har ökat temperaturen här några grader. Kanske är det så här det måste bli då?
söndag 19 augusti 2007
Minst 24 grader
Häromdagen gick mina grannars luftkonditionering sönder. Reparatören skrattade.
"Det är så det går när man försöker ha lägre än 24 grader i den här värmen."
"Det är så det går när man försöker ha lägre än 24 grader i den här värmen."
fredag 17 augusti 2007
torsdag 16 augusti 2007
Bite me, bite the tourist
Mannen gick fram och tillbaka över stranden med kamelen i släptåg. Då och då stannade han och lät en turist rida på kamelen. När föraren går förbi Malin måste hon fråga varför den har det där konstiga munskyddet."Bad camel. Bad for business. Bite me, bite the tourist" blir svaret.
onsdag 15 augusti 2007
Jämlikhet?
Hört på Exportrådets kontor i Dubai:
C (kille): Hur många samtal ringer vi i veckan egentligen? 40? Jag har jobbat här i nio månader, och jag har bara snackat med en tjej.
D (kille): Man kan lätt säga att 90 procent av de man pratar med är män.
R (kille): Jag har pratat med två de senaste månaderna.
C: Och den enda tjejen bollade över samtalet till en kille.
D: Det är sant. Det är nästan inga kvinliga exportansvariga på svenska företag! Fast jag har pratat med en kvinnlig vd.
C: Varför är det så få kvinnor som är chefer?
J (tjej): Men så är det ju överallt, det är inte bara i Sverige!
C: Ja, men jag skulle inte ha reagerat på det om det inte vore för att vi ringer svenska företag. Och i Sverige skryter man alltid om att det är så jävla jämlikt.
Retsamt, riktat till J: Tjejer är helt enkelt inte så smarta. Det är inte meningen att de ska jobba med ansvar och sådant.
D: Kvinnliga chefer tillsätts bara för att få upp statistiken. I politiken har finns flera kvinnor, men det är bara många kvinnor för syns skull.
C (kille): Hur många samtal ringer vi i veckan egentligen? 40? Jag har jobbat här i nio månader, och jag har bara snackat med en tjej.
D (kille): Man kan lätt säga att 90 procent av de man pratar med är män.
R (kille): Jag har pratat med två de senaste månaderna.
C: Och den enda tjejen bollade över samtalet till en kille.
D: Det är sant. Det är nästan inga kvinliga exportansvariga på svenska företag! Fast jag har pratat med en kvinnlig vd.
C: Varför är det så få kvinnor som är chefer?
J (tjej): Men så är det ju överallt, det är inte bara i Sverige!
C: Ja, men jag skulle inte ha reagerat på det om det inte vore för att vi ringer svenska företag. Och i Sverige skryter man alltid om att det är så jävla jämlikt.
Retsamt, riktat till J: Tjejer är helt enkelt inte så smarta. Det är inte meningen att de ska jobba med ansvar och sådant.
D: Kvinnliga chefer tillsätts bara för att få upp statistiken. I politiken har finns flera kvinnor, men det är bara många kvinnor för syns skull.
tisdag 14 augusti 2007
- 10 degrees
Yeap, it is here. An ice bar has moved in to Times Square mall on Sheikh Zayed Rd. It is nice with a cold weather for a change, even though it is not the Swedish original, but a Canadian copy of the famous ice bar.
måndag 13 augusti 2007
söndag 12 augusti 2007
Hemma igen
När planet lyfter från Arlanda gråter jag. Att lämna Sverige är inte lätt, och det blir bara svårare med åren. Ännu värre är det nu, när Mats är kvar. Trots att ingen ser mig blir jag generad över min egen sorg, och över att jag inte kan hindra den.
Klockan är bara barnet, och runt mig börjar medpassagerarna slumra. Bara några få pratar fortfarande upphetsat om resan de ska göra. Jag är nog ensammast i världen.
Efter en lång transit och ytterligare en flygtur hoppar jag 24 timmar senare in i en taxi. Snart, snart, ska jag få gå in i mitt alldeles för tomma hus, ta en lång dusch och sedan lägga mig och sova själv i sängen som är för stor för mig. Jag kommer att ligga längst ut på kanten i alla fall, och vakna med armen utanför sängen. Jag har sett två dåliga filmer och läst Giraffens tårar på flyget. Som jag trodde var boken både lättsam, lättläst och glädjespridande. Precis vad jag behövde.
Jag tittar på den tickande taxametern och förfasar mig över att taxipriserna mer än fördubblats för att åka den rutt jag åkte första gången för tre och ett halvt år sedan. Ännu en gång reflekterar jag över att jag numera tjänar för lite för att bo i Dubai, som trots den förljugna officiella statistiken måste ha en av världens högsta inflationer. Jag behöver en löneökning på 50 procent för att kunna leva det liv som mina vänner lever. De med samma bakgrund och duktighetsnivå som jag i min bekantskapskrets tjänar mer än dubbelt så mycket jämfört med mig.
Tröttheten griper tag i mig och jag sänker garden. Taxichaffören tar mig över Garhoud Bridge, förbi landmärket Wafi. Där innanför låg en av de första lägenheterna Mats och jag bodde i när vi kom till Dubai. I det området körde vi fel i mer än två timmar när vi letade efter Svenska Kyrkan och den lunchbuffe de serverar på tisdagar. Till slut stannade vi och åt på Mövenpick istället. Jag ler åt minnet. Det är en hel evighet sedan. Att köra fel i den delen av stan känns konstigt nu. Som att köra fel på Linneavägen där jag växte upp.
Sakta sprider sig en känsla av välbehag i magen.
Inte utan fasa känner jag hur en vetskap slår rot och växer fast inom mig. Jag tycker ofta illa om Dubai, ibland tror jag till och med att jag hatar staden och dess orättvisor. Men nu känner jag att det inte är hela bilden. Dubai har flyttat in i mitt hjärta. Där bor den, staden med dess folk, möjligheter, oordning och galenskaper. Jag försöker förneka det för mig själv, men det går inte. Det lilla emiratet på piratkusten har på något sätt lyckats göra myteri och ta över det skepp som är jag.
Det här är den stad jag kallar mitt hem. Jag känner gatorna, husen, mentaliteten. Här finns mina bekanta. Här finns de flesta av mina vänner.
Ett meddelande piper i telefonen.
"Etisalat welcomes you back. We hope that your trip has been pleasant."
Klockan är bara barnet, och runt mig börjar medpassagerarna slumra. Bara några få pratar fortfarande upphetsat om resan de ska göra. Jag är nog ensammast i världen.
Efter en lång transit och ytterligare en flygtur hoppar jag 24 timmar senare in i en taxi. Snart, snart, ska jag få gå in i mitt alldeles för tomma hus, ta en lång dusch och sedan lägga mig och sova själv i sängen som är för stor för mig. Jag kommer att ligga längst ut på kanten i alla fall, och vakna med armen utanför sängen. Jag har sett två dåliga filmer och läst Giraffens tårar på flyget. Som jag trodde var boken både lättsam, lättläst och glädjespridande. Precis vad jag behövde.
Jag tittar på den tickande taxametern och förfasar mig över att taxipriserna mer än fördubblats för att åka den rutt jag åkte första gången för tre och ett halvt år sedan. Ännu en gång reflekterar jag över att jag numera tjänar för lite för att bo i Dubai, som trots den förljugna officiella statistiken måste ha en av världens högsta inflationer. Jag behöver en löneökning på 50 procent för att kunna leva det liv som mina vänner lever. De med samma bakgrund och duktighetsnivå som jag i min bekantskapskrets tjänar mer än dubbelt så mycket jämfört med mig.
Tröttheten griper tag i mig och jag sänker garden. Taxichaffören tar mig över Garhoud Bridge, förbi landmärket Wafi. Där innanför låg en av de första lägenheterna Mats och jag bodde i när vi kom till Dubai. I det området körde vi fel i mer än två timmar när vi letade efter Svenska Kyrkan och den lunchbuffe de serverar på tisdagar. Till slut stannade vi och åt på Mövenpick istället. Jag ler åt minnet. Det är en hel evighet sedan. Att köra fel i den delen av stan känns konstigt nu. Som att köra fel på Linneavägen där jag växte upp.
Sakta sprider sig en känsla av välbehag i magen.
Inte utan fasa känner jag hur en vetskap slår rot och växer fast inom mig. Jag tycker ofta illa om Dubai, ibland tror jag till och med att jag hatar staden och dess orättvisor. Men nu känner jag att det inte är hela bilden. Dubai har flyttat in i mitt hjärta. Där bor den, staden med dess folk, möjligheter, oordning och galenskaper. Jag försöker förneka det för mig själv, men det går inte. Det lilla emiratet på piratkusten har på något sätt lyckats göra myteri och ta över det skepp som är jag.
Det här är den stad jag kallar mitt hem. Jag känner gatorna, husen, mentaliteten. Här finns mina bekanta. Här finns de flesta av mina vänner.
Ett meddelande piper i telefonen.
"Etisalat welcomes you back. We hope that your trip has been pleasant."
lördag 11 augusti 2007
fredag 10 augusti 2007
torsdag 9 augusti 2007
A warm day
There are a lot of things in Dubai. But one thing that you do not see that often is this - teenagers. On the picture are some Swedish ones. They are waiting for the drag queens of Stockholm Pride which will soon parade the streets.
onsdag 8 augusti 2007
tisdag 7 augusti 2007
Some of the people I love
Luckily for the guys on the pic, it was taken BEFORE we tried the roller coasters of Liseberg.Photographer: My father, Rune.
måndag 6 augusti 2007
Transit
As usual, my vacation was way to short. I was back in Dubai again after what seemed like just minutes of vacation.
But even if it was harder than usual to split from beautiful Summer Sweden and the people I love, I was happy to make the transit in one of my favorite cities - Vienna.
This time I spent my hours visiting
the
schönen castle Schönenbrunn.
But even if it was harder than usual to split from beautiful Summer Sweden and the people I love, I was happy to make the transit in one of my favorite cities - Vienna.
This time I spent my hours visiting
the
schönen castle Schönenbrunn.
fredag 3 augusti 2007
Inchallah
- Jag tycker att vi borde träffas och diskutera detta, sa egenföretagaren.
- Ja, det borde vi absolut, svarade jag. Vad sägs om i eftermiddag?
- Nej, i eftermiddag har jag ett möte. Och sedan är det ju helg. Kanske vi kan träffas på söndag?
- Toppen, jag ringer dig söndag morgon.
Det var nästa arbetsdag vi pratade om, och ändå kändes det för långt fram i tiden för att kunna bestämma en tid. För vad som helst kunde ju hända i helgen och omkullkasta våra planer.
Samtal som den är vanliga i affärsvärlden här. Även när man disktuerar möten med andra skandinaver går tongångarna på samma sätt.
- Jag ska ha ett möte under lunchen, kan jag komma förbi dig efter det?
- Javisst, jag är på kontoret efter klockan 14.
Den här attityden genomsyrar allt affärsliv, ju högre upp en person är i hierarkin, desto svårare är det att boka tid. Samtalet ovan utspelade sig mellan mig och den högsta chefen för Det Norske Veritas i Dubai.
Sällan har jag bokade möten mer än två dagar framåt.
Det är underbart.
- Ja, det borde vi absolut, svarade jag. Vad sägs om i eftermiddag?
- Nej, i eftermiddag har jag ett möte. Och sedan är det ju helg. Kanske vi kan träffas på söndag?
- Toppen, jag ringer dig söndag morgon.
Det var nästa arbetsdag vi pratade om, och ändå kändes det för långt fram i tiden för att kunna bestämma en tid. För vad som helst kunde ju hända i helgen och omkullkasta våra planer.
Samtal som den är vanliga i affärsvärlden här. Även när man disktuerar möten med andra skandinaver går tongångarna på samma sätt.
- Jag ska ha ett möte under lunchen, kan jag komma förbi dig efter det?
- Javisst, jag är på kontoret efter klockan 14.
Den här attityden genomsyrar allt affärsliv, ju högre upp en person är i hierarkin, desto svårare är det att boka tid. Samtalet ovan utspelade sig mellan mig och den högsta chefen för Det Norske Veritas i Dubai.
Sällan har jag bokade möten mer än två dagar framåt.
Det är underbart.
torsdag 2 augusti 2007
onsdag 1 augusti 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
