Are Swedes really that normal?

To communicate effectively cross-culturally the first thing you need to realise is that someone somewhere in the world probably sees you as really quite strange.

That may be difficult for some Swedes to swallow. How could anybody in their right mind consider normal, efficient, level-headed Swedes as strange?

Of course we are normal!
After all, the Swedish starting point is 'we are normal'. Indeed, Swedes have a tendency to think they are a little more normal than others. They believe they are quite sensible, and logical. They are often unaware that the rest of us, their international business partners, may have a different opinion. We think they are amusing, entertaining and, at times, really quite odd.

Take business life for example. Swedes attend meetings. Lots of them.
Three things in Sweden are certain: death, taxes and more meetings.

Mötet gick bra
When Swedes say 'Mötet gick bra' (the meeting went well) what exactly do they mean? There were heated discussions? The meeting went on for ages? The incredible number of decisions that were taken? I doubt it.

Other people on the planet believe that the sole purpose of a meeting is to produce decisions. Swedish meetings, on the other hand, are held to find out whether or not you are at the meeting to decide when the meeting will be to decide when you will meet to talk about what happened at your meeting.

Swedish meetings are short but many. They are arranged to give Goran, Anders, and Lasse a chance to say what they think. If you want to reach a decision then you'll have to arrange another meeting because in the meantime Goran, Anders, and Lasse have to go back to the office and ask Eva, Britt and Inga (yes, there are girls of that name) what they think.

Process
This, in Swedish, is called the förankringsprocess. If Swedes mention the word 'process' then it's better not be in a hurry. There's a process for everything. This one means getting everybody involved in everything.

Everyone voices an opinion and everyone listens. Then they compromise.
The word compromise is music to a Swede's ears. Everybody gets something. Not too much and not too little. Nobody wins and nobody loses. They may agree to disagree but what they will agree on is the exact time and date of the next meeting.

Agenda
Swedes stick to the agenda. They tick off each point after everybody has taken turns discussing it. They have to move quickly through the agenda as they all have another meeting planned ten minutes after this one has finished. They intensely dislike the last point on the agenda which is övriga frågor, 'any other business'. No self-respecting Swede wants to be guilty of causing the meeting to run over time. There is a distinct danger that 'any other business' could drag on and flexibility is not a Swedish strong point.

Decision time
Swedes rarely say yes or no. This means that instead of saying ja or nej they say nja which means 'yes-but-no-but-yes-but'. You see, saying 'yes' or 'no' can lead to conflict so Swedes avoid these words and replace them with 'it depends', 'maybe' and 'I'll see what I can do'.

Foreigners may get heated, irritated or even angry. Swedes call this hysterical behaviour. Hysteria is abnormal and uncomfortable and should preferably not occur in office hours. If, on the other hand, a Swede ever tells you to go a place called 'hellsicke', then, take my word for it, you've upset him.

You may wonder how on earth they ever make a decision. Business Swedes themselves have sometimes called this beslutsimpotens - which, I

suppose, means not having the balls to decide one way or another.

Milk and no sugar
Someone once said that if the Swedes gave up their coffee breaks they could retire five years earlier. Coffee is an integral part of any meeting, either as an on-going self-service affair during the discussions or as a separate break. The coffee break is not to be confused with the briefer, more frequent leg-stretcher. Or 'bone-stretcher' as they sometimes call it. The Swedish word for leg and bone is the same.

Work/life balance
Most Swedes are dedicated to finding a healthy work-life balance. They might say they work hard; it's just that they are not often at work to do it.

Look in a Swedish diary and you may get the impression that no one in this country is ever at work. Try to get hold of someone on a Friday afternoon and this will be confirmed. Swedes will start to ask you about your plans for the coming weekend as early as Wednesday afternoon. By Friday lunchtime they have mentally gått för dagen 'left for the day'.

Red days
The Swedes have a fair share of public holidays. In a good year they take as many days off in May and June as most Americans take in a year. And they still have their five weeks vacation to take out when it suits them. Not only do they have 'red days' as the Swedes call their official holidays, but they may be given half the day off before, just to get them into the holiday mood.

If they've planned it well they can take out a klämdag or two, which are odd days between a holiday and the weekend. Come May, June, July the weekends and public holidays more or less combine into one long vacation with the occasional day at the office.

However, fair's fair - when they're at work they're very effective.
But not before 8.30 as they have flexi-time, and not after 4 pm, thank you, as they have to pick up the kids from play school, and not after

2 pm on Fridays, if you don't mind, and preferably not between 1 May and 10 August.

So, there you are Swedes. A short, sharp lesson in how to realise that you are not quite as normal as you think you are.

And thank goodness for that.

Dialog

Vad var det som Vilks ville visa med sin konst? Att yttrandefriheten är begränsad i den muslimska världen? Men vänta nu, det framgick ju redan med all önskvärd tydlighet i och med de danska karikatyrerna, som alla fortfarande har färskt i minnet. Och om Vilks och Nerikes Allehanda velat lära sig något av den historien, så hade de kanske kunnat dra slutsatsen att en örfil av det som en stor människorhord ser som mest heligt, inte gör dem mer välvilligt inställda till vare sig yttrandefrihet eller västvärlden.*

En sak som nog inte Vilks förstår, är mentaliteten hos de som tidigare kolonialiserats. Att vara av ett folkslag som för inte så länge sedan i gemene mans ögon (även deras egna) var helt underställt ett annat folkslag påverkar nog en människa mer än man kan tro. Trots allt var det bara 60 år sedan Storbritannien lämnade Pakistan, där en Reinfeltdocka som bekant brann bara några dagar efter publiceringen.

Att ha sett sina äldre släktingar bocka sig för överhögheten väcker nog en revanschlusta. Varför skulle inte jag vara lika bra som den vita mannen? Och att sedan utbildningsnivån i många länder fortfarande är skrämmande låg, gör nog att underlägsenhetskänslan och fundamentalismen lättare får ett grepp om en människas skäl.

Jag tycker inte att vi ska låta oss hotas av en grupp radikala tokstollar, utan fortsätta att utnyttja de rättigheter som våra förfäder kämpat för att vi ska få.

Den enda som skrämmer mig är att viljan till provokation i Sverige verkar vara starkare än viljan till dialog...


_________________________
*Eller ville han än en gång belysa den lilla gruppen av extremister och fundamentalister och därmed göra västvärlden än mer islamfientlig?

När alla är på ens sida är det lättare att vara tuff

Så där ja.

Nu är ett dödshot postat på en arabisk hemsida mot oss.

Grattis Vilks. Du lyckades.

Vilken tur att upphovsmannen till dramat, i alla fall är i tryggt förvar.

För er som inte är insatta, valde ju den åldrande konstprofessorn Vilks att göra ett utspel mot den folkgrupp som redan är mest föraktad i västvärlden - muslimerna. Varför bry sig om utlandssvenskar? Så länge principerna får vinna. Och alla vet ju att det svenska sättet att se på saker och ting är det enda rätta. Alla andra miljarder människor på jorden skulle också tycka som svenskarna om de bara kommit lika långt som vi.

Och att angripa muslimerna är ju förståss enkelt. En grupp som är längst ner på den sociala stegen i Sverige är det säkrare att angripa. Hade Vilks verkligen velat provocera i Sverige så skulle han angripit judarna. Eller afrikanerna.

Den gamla sanningen från skolgården gäller fortfarande: När alla ens vänner håller med om att den lille islamisten är dum i huvudet är det lättare att stoppa ner hans huvud i toaletten. Sedan kan man alltid säga till lärarna att det var ett skämt.

Inchallah

- Jag tycker att vi borde träffas och diskutera detta, sa egenföretagaren.
- Ja, det borde vi absolut, svarade jag. Vad sägs om i eftermiddag?
- Nej, i eftermiddag har jag ett möte. Och sedan är det ju helg. Kanske vi kan träffas på söndag?
- Toppen, jag ringer dig söndag morgon.

Det var nästa arbetsdag vi pratade om, och ändå kändes det för långt fram i tiden för att kunna bestämma en tid. För vad som helst kunde ju hända i helgen och omkullkasta våra planer.

Samtal som den är vanliga i affärsvärlden här. Även när man disktuerar möten med andra skandinaver går tongångarna på samma sätt.

- Jag ska ha ett möte under lunchen, kan jag komma förbi dig efter det?
- Javisst, jag är på kontoret efter klockan 14.

Den här attityden genomsyrar allt affärsliv, ju högre upp en person är i hierarkin, desto svårare är det att boka tid. Samtalet ovan utspelade sig mellan mig och den högsta chefen för Det Norske Veritas i Dubai.

Sällan har jag bokade möten mer än två dagar framåt.

Det är underbart.

Först genom dörren

"Men om nu en man ändå går före dig genom dörren. Vore det verkligen så farligt?" envisades jag.

Min vän Lina från Libanon tittade på mig som om jag kom från yttre rymden.

"Men varför skulle han göra det, varför?" svarade hon med en upprörd ton och viftande irriterat med händerna. "Du är kvinna, du är viktigast! Om han inte låter dig gå först genom dörren så ska du bara vända och gå. Prata aldrig med honom igen!"

Visserligen har Lina en välutvecklad känsla för dramatik, men hennes syn på det här med dörrproblematiken är ändå ganska normal i arabvärlden.

Så här ska det gå till:
1. En kvinna och en man kommer fram till en dörr. Mannen ska se till att vara på vänster sida om kvinnan.
2. Mannen stannar, erbjuder med en gest kvinnan att gå igenom dörren först.
3. Kvinnan tittar på honom, säger "tack" och går igenom dörren.

Är det istället två personer av samma kön som går genom dörren, blir det lite mer komplicerat. Huvudregeln är att den som är viktigast alltid ska gå igenom först - en gäst är till exempel viktigare än värden, en äldre person viktigare än en ungdom. Lite trugande hör till "nej efter dig" "nej efter dig", men till slut bör gästen ge med sig.

Konversationen med Lina hade jag för tre år sedan, när allt krångel kring vem som ska gå först eller inte fortfarande gjorde mig irriterad. Varför skulle jag gå först bara för att jag inte är man? Genom mina svenska ögon misstänkte jag genast att det låg det någon typ av kvinnoförtryck dold i någonstans i beteendet.

Ny har jag vant mig. Jag irriterar mig inte längre på att alltid behöva gå först genom dörren. Tvärtom tycker jag om det.

Genom en sådan procedur får jag känna mig kvinnlig.

På samma sätt får det män att känna sig manliga.

Win-win.

Ett inlägg i städdebatten

Jag kanske är sent ute med att göra ett inlägg i den debatt som redan verkar ha svängt men här kommer ändå min åsikt: Det svenska motståndet mot att anlita städhjälp är helt vansinnigt.

Varför? Jo:

1. Det skapar arbetstillfällen.
De som hjälper till i hushållen i Dubai ger inte sällan sina barn i hemlandet den ekonomiska möjligheten till skolgång och en bättre framtid än de själva haft. Att mer städhjälp innebär fler arbetstillfällen även i Sverige säger sig ju självt.

2. Skapa självförtroende.
Vad kan vara värre för självförtroendet än att vara arbetslös år efter år? Och varför ses det som fulare att städa hemma hos någon än att städa äckliga tågtoaletter?

3. Öka jämlikheten.
Jag förstår inte alls resonemanget kring att städhjälp skulle ÖKA klyftorna mellan könen.

Debatten om dubbelarbetande kvinnor har funnits så länge jag kan minnas. Att köpa in städhjälp minskar risken för utbrändhet bland kvinnor. Dessutom kanske fler kvinnor är beredda att ta högt uppsatta positioner om de inte behöver arbeta hemma.

Varför är det okej att köpa en massa prylar som vi inte behöver - trots att det inte är okej att köpa sig mera tid som man istället kan spendera på sin familj?

Även för städarna minskar klyftorna. För alternativet för städarna är troligtvis ett jobb med liknande lönenivå och med liknande status. Eller inget jobb alls.

I Dubai har jag och mina tre sambosar städhjälp en dag per vecka. Det är urskönt att komma hem till ett städat hem efter en hård arbetsdag, och inget jag skulle vilja byta bort!

Sverige är fantastiskt!

De första dagarna efter att jag landat i Sverige, ser jag hemlandet med nya ögon. Mycket av det som jag tycker är så fantastiskt när jag drömmer om mitt fosterland i Dubai, känns plötsligt mediokert.

Jag ska passa på att skriva om det nu. För jag vet att om några dagar har jag glömt bort mina första intryck, och sjunger med i Sverige-är-fantastiskt-och-bäst-i-världen-trallen tillsammans med alla andra.


Exempel 1: Första intrycket. Lite trött och uttråkad efter en flygresa närmar sig så äntligen planet Sverige. Resenären tittar ut genom fönstret, ser gröna åkrar, sjöar och djupa skogar. Så vackert.

Så landar flygplanet, man går igenom passkontroll, hämtar sitt bagage på bandet och travar ut. Det är då man får den första chocken. Inte är Sverige vackert! Istället ser man endast grå och tråkiga betongbyggnader. Tankarna far snarare till öststater än till välfärdsland.

Vilken flygplats det är spelar ingen roll. Arlanda, Landvetter och alla andra flygplatser jag besökt i Sverige är alla fula och ger ett fruktansvärt första intryck.

Exempel 2: Bilarna. Okej, jag är troligtvis hårdare än jag vore om jag bodde i någon annan stad än i Dubai, där Lamborghini är en nästan lika vanlig syn som Toyota Corolla. Men ändå. Bilarna i Sverige är små, gamla och fula. Dessutom är de smutsiga.

Exempel 3: Människorna. "Svenskarna är snyggast i världen" hör man ofta av både utlänningar och svenskar. Ännu snyggare är vi för att vi tar så väl hand om oss - vi klär oss snyggt, klipper oss snyggt och fixar oss snyggt.

Va? Vem har lurat i oss det?

Troligtvis lever vi på gamla meriter.

Det svenska råmaterialet kanske är snyggt, men stilen har vi inte. Kvinnor får inte vara kvinnor och män får inte vara män i dagens mode-Sverige. Vi klär oss alla i någon slags grå halvsluskig stil. Stora och tjocka är de flesta av oss av för mycket sprit och chips.

Viljan att vilja se ut som alla andra gör det ännu tråkigare - alla har liknande frisyrer, liknande kläder och liknande stilar. Även rebellerna liknar varandra. Det enda som skiljer är modet för olika åldersgrupper.


Hujedanemej.

Det är så svårt att hitta bra tjänstefolk nu för tiden!

Sitter här i Sverige och tänker på en historia om ett hembiträde i Dubai.

Hon jobbade i grannhuset till Mats tillfälliga bostad, och en gång i veckan hjälpte hon Mats och hans lägenhetskompisar med att städa, tvätta och stryka.

Så en dag, när paret som hon bodde med kom hem, var hon borta. Alla hennes saker var kvar, och till en början blev de oroliga att något hade hänt henne. Sedan fick mannen i huset en otäck känsla i magen. Han gick och tittade i underklädeslådan. Mycket riktigt. De pengar de tagit ut från banken dagen innan för att använda som handpenning i sitt nya husköp var borta.

Hembiträdet var inte att finna någonstans.

Det var naturligtvis fruktansvärt. Hembiträdet - som jobbat hos dem i flera år - hade svikit deras förtroende och försvunnit med deras sparpengar.

Jag beklagade mig som alla andra. Att det ska vara så svårt att hitta bra och pålitligt tjänstefolk nu för tiden!

Men i mitt hjärta önskar jag att hon kom fram till Sri Lanka välbehållen. Jag önskar att ingen lurade eller tog pengarna från henne och att hon inte drabbades av dåligt samvete. Jag önskar att pengarna skänker henne och hennes barn den möjlighet till nytt liv som åratal av arbete i Dubai inte skulle kunna ge henne, hon som hade en lön på nästan ingenting. Jag önskar att hon ger barnen en utbildning och att livet ler åt henne.

De pengar hon tog var tio procent av boendekostnaderna för hennes arbetsgivare - ett värde av fem månadslöner. I hennes värld motsvarar pengarna 400 månadslöner.

"Jag är på semester...

...och är åter vecka 33. Tills dess - ha en underbar sommar!"

Vi förstår inte hur bra vi har det i Sverige. Att kunna ta semester. I flera veckor. Och inte kolla mejlen eller mobilen en enda gång under tiden.

Fantastiskt.

En dag vill jag också ha ett riktigt svenskt jobb med en riktig semester...

Jag är värd en paus mitt i livet

När jag träffar nya bekanta som råkar vara svenska hemmafruar, får de alltid ett behov av att hävda sig. De vet ju att jag arbetar, större är inte den svenska kolonien här. Det är som att det faktum att jag arbetar gör dem generade. Vi är ju trots allt uppfostrade med att kvinnan ska vara jämlik mannen, jobba och försörja sig själv. Kvinnor kan. Att bli hemmafru är kanske inte vad de drömde om på universitetet.

Därför blir konversationen ganska förutsägbar. Detta diskuteras:

1. Fruarna berättar vad de jobbat med tidigare. Detta gäller framför allt de som har arbetat sig upp i organisationer och/eller har en universitetsutbildning. De flesta hemmafruar faller i denna kategori, eftersom kaka söker maka och de svenska männen som bekant oftast arbetar i höga positioner i Dubai. Denna del av diskussionen dör ut i takt med att meritförteckningen betas av.

2. "Jag tycker faktiskt att jag är värd en paus mitt i livet." "Det är ju få förunnat att få vara lediga så här, när man fortfarande är frisk, och jag tycker jag vore dum om jag inte tog chansen". Ovanstående argument kan varieras i oändlighet. Det bästa sättet att få tyst på dem är att få något stirrigt i blicken och säga "Jag önskar att jag också hade den möjligheten". Dessvärre gör en sådan reaktion att samtalet går över i fas tre, nämligen:

3. Barn. Den biologiska klockan tickar ju. Man måste se till att skaffa barn innan det blir för sent. Barn är meningen med livet, innan man får barn inser man inte vad kärlek är, innan man får barn är man bara självisk och förutsägbar, osv, osv.
Jag har funderat på att försöka kläcka ur mig ett sorgsamt "Ja, vi har ju försökt i flera år nu..." men det känns lite väl magstarkt. Risken att osanna rykten börjar florera i svenskkolonien är överhängande. Dessutom bävar jag för vad nästa samtalsämne blir.

Jag följer därför samma strategi som jag använt sedan jag flyttade hit för några år sedan - att så fort som möjligt leda in samtalet på spabehandlingar, bra affärer, mode, böcker man läst, smyckesdesigner, inredning och stränder.

Först då kan jag pusta ut.

Den bästa presenten i världen

"Vi ska ge vår dotter den bästa presenten i världen" sa den gravida kvinnan och klappade sig ömt på magen. "Vi ska ge henne medborgarskap i USA."

Hennes man, som liksom sin fru hade medborgarskap i Jordanien, kom tillbaka från grillen och placerade en tallrik framför sin hustru och paret började äta.

Jag tittade på kvinnan som jag precis hade träffat och väntade mig en förklaring, men det kom ingen. Tydligen var svaret självklart för henne. Tillslut var jag tvungen att fråga.

"Alla som föds i USA får automatiskt medborgarskap där," svarade hon. "Vi kommer att flyga till Boston när jag är i åttonde månaden. Vi har släktingar där som vi ska bo hos, och de har hjälpt till att välja ut ett sjukhus där hon ska födas. Vi måste förstås ljuga på flygplatsen, och säga att jag egentligen är i sjätte månaden. Jag får ha på mig bylsiga kläder, så tror de att jag bara är tjock. Det är inga problem, en vän till oss som är läkare kommer att skriva ut ett intyg."

Lagom varmt för sömn

Jag ska lägga mig nu. Termometern i sovrummet visar en perfekt temperatur för sömn +27 grader.

Men, vänta lite nu...

27 grader?

Hade jag varit hemma, så hade jag tyckt att det var ALLDELES för varmt! Hade det varit 18 grader en natt, så hade det varit okej, fastän man ändå hade klagat nästa dag på att det var svårt att sova eftersom det är så varmt.

Är värmen annorlunda här?

Demokrati, del 2

En av hörnstenarna i USAs utrikespolitik innebär införande av demokrati i världens diktaturer. Inför först och fråga sen, på äkta kolonisations- och "vi-förstår-bättre-än-er-era-vildar"-vis är den paroll USA verkar följa. Det funkar ju sådärbra har vi märkt. Se Irak. Se Afganistan. Det vore bättre för de flesta invånarna i de länderna om demokrati aldrig införts av USA på det sättet.

När demokratin kom till Europa, gjorde vi på annat sätt. Processen fick ta sin tid, länderna moderniserades, rättvisa system infördes, folket fick möjlighet att äga land och företag. SEDAN ändrades det polistiska systemet.

Med mitt förra inlägg om demokrati menade jag inte att vara antidemokrat. Av alla dåliga system i världen tycker jag att demokrati verkar vara det minst dåliga.

Men innan demokrati införs måste attityden hos landets invånares ändras. De måste komma till insikt om varför demokrati finns. Och varför den är värd att strida för.

Innan demokrati införs måste en förståelse för varför demokrati behövs växa fram.

Annars är det ett dödfött uppdrag.

Det borde Bushadministrationen ha kunnat räkna ut själva.

Demokrati?

Jag berättade om min nyligen genomförda och månadslånga resa till Dubai när vi satt på uteserveringen, den där vårdagen i Örebro för drygt tre år sedan. Zeinab och jag åt båda pasta och njöt av att äntligen kunna sitta i solen, efter att ha varit instängda i hela vintern.

Plötsligt rann berättelsen över i en diskussion om demokratins vara eller icke vara. I Dubai fanns ingen demokrati. Det var shejken som bestämde allt, vilket naturligtivs berodde på att de inte kommit tillräckligt långt i utvecklingen, sa jag.

Zeinab tittade på mig ett ögonblick, och frågade sedan om jag var säker på att demokratin var den bästa lösningen. Kan verkligen en regering som hela tiden måste tampas med media och med oppositionen om väljarnas flyktiga intresse ta långsiktiga beslut?

När jag sedan flyttade till Dubai på riktigt tänkte jag på hennes ord. Å ena sidan hade jag ett Sverige där folk röstade på det parti som gynnade dem själva kortsiktigt och politiker som nästan jagades till döds för att ha köpt en Toblerone. Där typen av beslut berodde av var i valcykeln man befann sig. Det första året efter valet var besparingarnas tid. År 2 och 3 satsades det på reformer och på att få igenom det som ansågs förbättra Sverige. År 4 infördes en massa populäritetsåtgärder och pengar pumpades in i skolor och institutioner för att minska arbetslöshetssiffrorna. Nästa år började cykeln om - politikerna var tvungna att börja med besparingar eftersom valårets kostnader hade tärt på statskassan.

Å andra sidan fanns ett blomstrande Dubai - framdrivet av en handfull personer och deras visioner. Överallt ses regentens bild och överallt understryks den goda shejkens viktighet för landet. Media och bloggare har samma respekt för shejkfamiljernas personliga liv som svenskarna hade på 1940-talet. (De flesta vet fortfarande inte att Per Albin hade ett mycket komplicerat privatliv med i stort sett två olika familjer och att V-Gurra var bög, vilket ledde till utpressning mot hovet.) De regerande familjernas privatliv anses inte spela någon roll. Energin ska läggas på styrandet av landet.

"Det finns vissa regler som man måste följa, även som bloggare" sa författaren av Secret Dubai Diary till mig för några månader sedan. "Till exempel talar jag aldrig illa om de som regerar landet. Det vore bara dumt"

Man kan naturligtvis tycka illa om ett land där media inte får granska makthavarnas beslut och skriva om deras eventuella brister. Samtidigt går det inte att sticka under stol med att shejk Mohammeds beslut blir mer långsiktiga än politikerna i Sveriges. Shejken vet att när han har lämnat tronen är det hans sons tur att ta över. Och efter honom blir det hans sonson.

Det finns en historia om en alkoholiserat shejk som blev nedpetad av familjen. Hans mer pålitliga lillebror blev istället satt på tronen.

Faran är naturligtvis att man kan få en dålig ledare. Sammanfaller det med att den regerande familjen är för svag för att kunna peta honom, så kan det bli katastrof. Och kanske är det då för sent för att införa ett annat typ av styre.

Men hittills tror jag att det nuvarande styret (i kombination med ett långsamt införande av demokrati) är det bästa för Förenade arabemiraten.

Han är allt lycklig

Doserna befolkar Dubai i tusenfald. Överallt finns de. Överallt bygger de. Och bygger. Och bygger. De har likadana kläder och skyddshattar. Och så ler de ler. Alltid ler de. Förra veckan dog tre av värmeslag i Ras Al Khaimah, men de andra ser ändå lyckliga ut, där de går i 45-gradig hetta och bygger husen som de aldrig någonsin kommer att få beträda när de väl är färdiga.

Vi ser dem med avstånd och låter dem stanna där. De pratar oftast inte engelska och vi pratar inte hindi. Det sägs att de är olyckliga. Det sägs att de saknar sina familjer och att de tycker det är jobbigt att vara längst ner i näringskedjan. Det sägs att de känner sig utnyttjade eftersom deras lön inte räcker så långt som den var utlovad att göra och eftersom de får dela säng med dem som går nattskift.

Vi brukar titta bort när vi hör sådana kommentarer och säga till varandra att de ju har det bättre än de hade när de bodde hemma. Vi ser vad vi ser, och de ler ju oftast, eller hur! Vi säger oss att de ju faktiskt valde att komma hit. Det här är ett steg framåt för dem, en möjlighet till att tjäna en hacka, betala sina barns utbildning och att ha något att skryta över när de kommer hem till Indien på semester varannat år.

För det kan ju inte vara så att vi har det så bra i Dubai, eftersom andra blir utnyttjade?

Gammal är äldst

En gång i tidernas begynnelse ville gulfaraberna visa världen och sig själva att de var moderna och nytänkande. De ville distansera sig från sina fäder beduinerna och tvätta bort stämpeln av att vara underutvecklade. Därför revs alla lerhyddor i Dubai. Ett nytt kapitel i arabernas historia = nya byggnader.

Men så kom prins Charles på besök från Storbritannien. Han tittade på byggnaderna som höll på att rivas och sa åt sina vänner att de en vacker dag skulle ångra sina ivriga försöka att radera historien. "Behåll åtminstone något kvarter" var hans råd.

Shejkerna lyssnade. Bastakiya, den 100 år gamla stadsdelen nere vid viken som delar Dubai i två delar behölls. Husen började renoveras när jag flyttade hit för tre år sedan, och idag något av ett kulturellt centrum.

Prins Charles fick rätt på ett annat sätt också - trots att byggnadsboomen för det mesta lovprisas, har röster höjts om att de är för västerniserade och europeiska. Araberna är mer stolta över sin historia och kultur nu än någonsin. Ingenstans är den gamla arabiska stilen så uppskattad som i nybyggnationer.

Fotografierna ovan är tagna i Old Town, en central stadsdel som fortfarande är under uppbyggnad.

Guld med täljkniv

Det är allmänt känt i Sverige att man tjänar pengar som smör i Dubai. Skattefritt, alla har råd med hemhjälp och fruarna behöver inte arbeta. Jag vågar nästan inte berätta att jag bor här när jag är hemma på besök och träffar personer jag inte träffat förut, eftersom jag får superrik och ytlig kapitalist skrivet i pannan. Vem är jag som kommer här och tror att jag är något? Tror jag att jag är bättre än någon annan, eller vad?

Faktum är att verkligheten (tyvärr) inte är lika skimrande som dikten.

Det är sant att många har hemhjälp. Själva har vi städhjälp en gång i veckan och lämnar in tvätten för strykning på ett tvätteri istället för att stryka själva. Det är också sant att många barnfamiljer har en heltidsanställd hemhjälp boende hos sig, en hemhjälp som tar hand om allt hushållsarbete och mycket av arbetet med barnen också. Men det beror det inte på att man är superrik. Istället beror det på att arbetskraften inom vissa områden är så billig.

Häromdagen fick jag ett mejl från en arbetslös byggnadsarbetare i Sverige som just nu gjorde praktik och byggde om ett varuhus. Han hade byggutbildning och truckkörkort, och hade nu hört att man som byggare kunde tjäna 15000 i månaden. Och då snackade han dollar. Det bar mig emot att säga att en vanlig byggnadsarbetare här på sin höjd tjänar tvåtusen i månaden plus boende och mat (i något som vi nog skulle kalla smutsigt skjul).

Dubai jämförs ofta med London och Hong Kong i den lokala pressen. Egentligen är att det mer är som Vilda Västern. Hit kommer guldgrävarna vallfärdande i hordar i hopp om att hitta en guldklimp. Även lurendrejare och glädjeflickor flockas här, och spriten flödar trots att vi är mitt i ett muslimskt land. Många vässar armbågarna och lyckas sedan gräva fram lite guld. Cash is king, och lagen är flexibel och möjlig att påverka om du har rätt kontakter. Samtidigt finns nybyggarandan, entreprenörskapen och nytänkandet och möjligheterna är många för de med rätt inställning.

Välkommen du också till Vilda Västern!

Du är en vit kvinna, det är därför

"You are a white woman, that's why", sa min pakistanske kollega Adnan till mig häromdagen. Jag hade precis berättat för honom att jag tyckte det var obekvämt att min hyresvärd - som är runt 60 år och en rik affärsman - tilltalade mig som madam.

När vi förhandlade om priset på villan vi bor i, och han krävde en årshyra på 140 000 dirham, vilket är ungefär 280 000 kronor, blev jag upprörd. Inte bara för att hyran var hög, utan också för att den svenska kille som bodde där innan oss hade fått erbjudandet att bo kvar för 95 000 dirham. Jag höjde nog rösten lite mer än nödvändigt i diskussionen, för hyresvärden hukade och lät nästan som ett barn som krävt att få godis trots att det inte var lördag.

"Jag är ledsen madam, men jag kan få det priset av någon annan, så jag måste ta ut 140 000. Det är marknadspriserna."

I gengäld lovade han att stå för reparationen om något gick sönder i huset.

Ett annat exempel på den överdrivna respekt för vita som ofta visas: Hannes är chef på ett försäkringsbolag här sedan ett halvår. Han började samtidigt som en indisk tjej som han sedan dess umgåtts med, även privat. Så en dag skulle Hannes fru Eva och indiskan gå till ett köpcenter för att handla. I samtliga butiker fick Eva all uppmärksamhet i av biträdet, medan indiskan nästan inte fick någon hjälp alls.

Mitt sista exempel kommer också från Hannes & Eva som nyligen gifte sig här i Dubai. De bestämde sig då för att ha ett litet intimt bröllop med de allra närmaste. Tvärt emot vad alla andra gör på Hannes kontor bjöd de därför inte in alla arbetskamrater. För att förklara sig, skickade Hannes ut ett mejl där han lovordade de indiska bröllopen och dess festyra.

"I Sverige är vi lite mer blygsamma och vi har därför bestämt oss för att bara ha ett litet bröllop."

Bara några minuter senare damp ett mejl ner i hans inbox.

"Vi är minsann också blygsamma i Indien"

Ibland kan det där med att utmåla sig annorlunda vara negativt. Många indier och pakistanier tycker det är så viktigt att vara västerländska att de inte ens lär sina barn sitt modersmål - utan endast engelska.

"It is those who want to be a bit extra posh" enligt Adnan. Själv lärde han sig sitt lokala språk på egen hand först när han börjat på universitetet. Föräldrarna lärde honom bara engelska och Urdi.

Ärlig, snäll och tråkig

Oftast får jag intrycket att svenskar är eftertraktade på arbetsmarknaden. Vi ses som ärliga och lojala. Välmenande och alltid villiga att göra det där lilla extra för att hinna få klart projektet i tid.

Min hyresvärd ville till exempel helst hyra ut till en svensk:

- Jag har alltid svenskar boende hos mig. De är de bästa hyresgästerna.

Samtidigt finns det en baksida på de andras uppfattning av oss som vi själva oftast inte vill se eller hålla med om.

- Vi brukar inte anställa svenskar, sa den brittiska chefen på Kinnars till min svenska vän Mattias när han var på anställningsintervju där för några veckor sedan.

- Speciellt inte till säljarpositioner. Ni framstår som lite tråkiga, och är väldigt dåliga i förhandlingssituationer.

Att en britt tycker att vi är tråkiga är kanske inte så konstigt. Vår engelska är sällan lika rapp som britternas egna. Desto svårare är det att förlika sig med att vi inte är duktiga i förhandlingssituationer.

Kinnarp i Dubais ägare är den enda svensken på företaget. Han är numera inte längre alltför aktivit inblandad i driften av Kinnarps. Han håller med om synen på svenskar.

- Jag jobbade själv som säljare i flera år, och jag är väldigt glad att jag inte gör det längre. Vi svenskar blir alltid överkörda när det är dags för diskussioner om priset. Vi är alldeles för snälla. När jag sitter i förhandlingar i Mellanöstern måste jag förställa mig, bli en annan. De gånger vi har anställd svenskar har vi alltid blivit besvikna. De ger alltid rabatt.

Kinnarps i Dubai har inga svenska anställda längre. Deras säljare är nästan uteslutande personer med engelska som modersmål.

Vi är minsann jämstälda!

Min kollega Adnan besökte nyligen Sverige för första gången i sitt liv. Före lunch besökte han en toalett för att tvätta händerna. En tjej stod bakom honom, varpå Adnan (som den väluppfostrade pakistanier han är) erbjuder sig att vänta så att han kan tvätta händerna först.

Väl tillbaka i Dubai berättade en förvånad Adnan hur tjejen ryckt till, tittat på honom och nästan sett rädd ut.

"Nej, nej, vi är jämlika i Sverige" hasplade hon ur sig, innan hon generat tittade bort.