Teori om personligheter

Man kan lära sig mycket genom att titta på hur en person handlar kläder. När man kroppsligt och själsligt sugs in i klädhyllorna kommer det riktiga jaget fram. Man låter instinkten välja vart stegen ska leda en, man lyder endast under lusten. Kanske är det därför missbruksshoppandet breder ut sig?

Att handla är en jakt som inte nämnvärt skiljer sig från andra jakter. Om jag någongång ska anställa en person till en mycket viktig position så ska jag försöka spionera på den personen när han eller hon handlar kläder.

Är man bekväm och köper alltid samma typ av kläder? Eller är man äventyrlig, prövar olika stilar, olika moden och olika butiker? Vet man vad man vill ha, eller velar man? Tar man in olika åsikter eller är man sig själv nog? Den oinvigde säger ibland att svensken är ängslig och alltid handlar samma typ av kläder, men trots att ramarna är strängare i Sverige än i många andra länder så är de ändock ramar. Inom dem är variationer fortfarande oändlig och tydliga, även om skillnaderna är mindre.

Exemplet nedan är från när jag och C handlade på HM häromdagen.

Vi börjar med att gå tillsammans. Eller rättare sagt, C går och jag följer efter, ängsligt spejandes efter vart hennes ögon dröjer sig för att även jag ska få ta del av hennes insikter om vad som är "rätt" eller "fel". Den stundom dåliga självkänslan slår alltid igenom till en början, i alla fall om jag inte är ensam när jag shoppar. Men efter ett tag försjunker jag i vanligt i kläderna och glömmer bort att rätta mig efter sådant som vad andra skulle kunna tänka. Det är när jag inte längre nervöst letar efter en undangömd kod på god smak som jag möjligtvis har missat som mitt verkliga jag kommer fram.

Plötsligt hittar jag allt möjligt vackert, sött, spännade och kul. Den enda gemensamma nämnaren är att allt har färg. Kläder med färg lockar mig alltid, precis som när det gäller resmål, vardagskvällar, helgaktiviteter, vänner, pojkvänner, arbetsplatser eller allt annat viktigt.

Tillslut har jag plockat på mig så mycket att en anställd kommer fram med en korg och orden "Maybe this is easier madam".

Jag ler, säger "thank you" och tar korgen - även om jag inte alls behöver den (fritt för tolkning).

När jag tillslut är helt nedtyngd under kläderna och inser att jag kommer få träningsvärk om jag inte avlastas, går jag till omklädningsrummet, knappt synlig under den enorma högen av kläder.

Redan vid en första sorteringen rensar jag bort en tredjedel av högen - utan att ens ha provat kläderna. Jag vet nämligen att de endast är en tillfällig förälskelse, att jag aldrig kommer att köpa dem och att de inte ens är värda att riskera min budget för - även om alternativet naturligtvis måste övervägas i några flyktiga sekunder. Kvar är en drös kläder som jag testar i rask takt, på samma sätt som jag har prövat mer än 15 yrkesrollen i vitt skillda branscher* under mitt inte alltför långa yrkesliv. Tre fjärdedelar ratas ganska snabbt. När allt kommer omkring var de flesta kläderna inte alls av min typ och dessutom var de för dyra eller krävde handtvätt. Några känns så udda att jag inte ens kommer ihåg varför jag plockade ner dem från hyllan. (En jämförelse kan göra med min anställning som svamprensare som jag lämnade efter bara fyra arbetsdagar).

Tillslut har jag bestämt mig för ett antal kläder. Jag går till kassan och prövar dem. När jag kommer hem prövar jag igen, och bestämmer då för att lämna tillbaka hälften, vilket jag också gör utan några betänkligheter några dagar senare.

Ungefär så långt har jag kommit i min karriär. Jag har provat, ratat de flesta men ändå gillat och köpt några plagg som jag insett inte passar. Det är dags att lämna tillbaka dem som jag ville ha, men som - trots den goda intentionen - inte passade.

Jag väljer nästan alltid valthagelbössan som vapen, och även om det inte är särskilt effektivt så är det nästan alltid roligt. Alltid träffar man något, men inte helt säkert det man trodde från början. Och det är ändå vägen som är mödan värd.

Men nu har jag börjat tröttna på jakten. Min pojkvän är fortfarande spännande, men utan den eviga rastlösheten. Och vi har varit tillsammans i sju år. Och ett jobb som faller inom samma preferenser finns inom avstånd. Ännu gömmer det sig bakom trädet. Men jag har lyft hagelbössan, och denna gången ska jag smyga nära mitt mål innan jag skjuter.


C då? Jo, hon gick en vända, tittade på allt i butiken, granskade materialet, färgerna, stilerna tvättråden, prislapparna. Sedan valde hon ut en tröja som hon tyckte om. Väl i omklädningsrummet insåg hon att tröjan passade (det mesta passar i och för sig henne). Innan hon köpte den hade hon valt ut ett halsband att ha till. Hennes stil är att med ett eller två välriktade skott fälla björnen. Effektivt. Pålitligt. Smakfullt värderande utan att vara tråkigt.


Egentligen borde jag ha en kontenta här, eller åtminstone ett klokt slutord efter en sådan lång utläggning. Men det har jag inte.

Nu ska jag äta frukost.



*Journalist, parkeringsvakt, butiksbiträde, journalist, sibyllatant, svamprensare, kamratstödjare, servitris, brevbärare, stewart på Stena Line, popcornpoppare, universitetsadjunkt, journalist, mina-vänner-boksskapare, copywriter, inspiratör åt ungar på drift, journalist, platschef på ett marknadsundersökningsföretag, frilansjournalist, mäklare, nyhetsjournalist, ansvarig för utveckling av en svensk handelskammare i Förenade arabemiraten. Och kanske något mer som jag har glömt.

För övrigt är klockan 6.49 och jag sitter frivilligt utomhus för första gången sedan i maj. Termometern visar på underbart svala 28 grader.

Minst 24 grader

Häromdagen gick mina grannars luftkonditionering sönder. Reparatören skrattade.

"Det är så det går när man försöker ha lägre än 24 grader i den här värmen."

Jämlikhet?

Hört på Exportrådets kontor i Dubai:


C (kille): Hur många samtal ringer vi i veckan egentligen? 40? Jag har jobbat här i nio månader, och jag har bara snackat med en tjej.

D (kille): Man kan lätt säga att 90 procent av de man pratar med är män.

R (kille): Jag har pratat med två de senaste månaderna.

C: Och den enda tjejen bollade över samtalet till en kille.

D: Det är sant. Det är nästan inga kvinliga exportansvariga på svenska företag! Fast jag har pratat med en kvinnlig vd.

C: Varför är det så få kvinnor som är chefer?

J (tjej): Men så är det ju överallt, det är inte bara i Sverige!

C: Ja, men jag skulle inte ha reagerat på det om det inte vore för att vi ringer svenska företag. Och i Sverige skryter man alltid om att det är så jävla jämlikt.
Retsamt, riktat till J: Tjejer är helt enkelt inte så smarta. Det är inte meningen att de ska jobba med ansvar och sådant.

D: Kvinnliga chefer tillsätts bara för att få upp statistiken. I politiken har finns flera kvinnor, men det är bara många kvinnor för syns skull.

Hemma igen

När planet lyfter från Arlanda gråter jag. Att lämna Sverige är inte lätt, och det blir bara svårare med åren. Ännu värre är det nu, när Mats är kvar. Trots att ingen ser mig blir jag generad över min egen sorg, och över att jag inte kan hindra den.

Klockan är bara barnet, och runt mig börjar medpassagerarna slumra. Bara några få pratar fortfarande upphetsat om resan de ska göra. Jag är nog ensammast i världen.

Efter en lång transit och ytterligare en flygtur hoppar jag 24 timmar senare in i en taxi. Snart, snart, ska jag få gå in i mitt alldeles för tomma hus, ta en lång dusch och sedan lägga mig och sova själv i sängen som är för stor för mig. Jag kommer att ligga längst ut på kanten i alla fall, och vakna med armen utanför sängen. Jag har sett två dåliga filmer och läst Giraffens tårar på flyget. Som jag trodde var boken både lättsam, lättläst och glädjespridande. Precis vad jag behövde.

Jag tittar på den tickande taxametern och förfasar mig över att taxipriserna mer än fördubblats för att åka den rutt jag åkte första gången för tre och ett halvt år sedan. Ännu en gång reflekterar jag över att jag numera tjänar för lite för att bo i Dubai, som trots den förljugna officiella statistiken måste ha en av världens högsta inflationer. Jag behöver en löneökning på 50 procent för att kunna leva det liv som mina vänner lever. De med samma bakgrund och duktighetsnivå som jag i min bekantskapskrets tjänar mer än dubbelt så mycket jämfört med mig.

Tröttheten griper tag i mig och jag sänker garden. Taxichaffören tar mig över Garhoud Bridge, förbi landmärket Wafi. Där innanför låg en av de första lägenheterna Mats och jag bodde i när vi kom till Dubai. I det området körde vi fel i mer än två timmar när vi letade efter Svenska Kyrkan och den lunchbuffe de serverar på tisdagar. Till slut stannade vi och åt på Mövenpick istället. Jag ler åt minnet. Det är en hel evighet sedan. Att köra fel i den delen av stan känns konstigt nu. Som att köra fel på Linneavägen där jag växte upp.

Sakta sprider sig en känsla av välbehag i magen.

Inte utan fasa känner jag hur en vetskap slår rot och växer fast inom mig. Jag tycker ofta illa om Dubai, ibland tror jag till och med att jag hatar staden och dess orättvisor. Men nu känner jag att det inte är hela bilden. Dubai har flyttat in i mitt hjärta. Där bor den, staden med dess folk, möjligheter, oordning och galenskaper. Jag försöker förneka det för mig själv, men det går inte. Det lilla emiratet på piratkusten har på något sätt lyckats göra myteri och ta över det skepp som är jag.

Det här är den stad jag kallar mitt hem. Jag känner gatorna, husen, mentaliteten. Här finns mina bekanta. Här finns de flesta av mina vänner.

Ett meddelande piper i telefonen.
"Etisalat welcomes you back. We hope that your trip has been pleasant."

Trött...

Klockan är 17.51 och jag är redan så trött.

Jag kan inte sova på nätterna. Solen skiner både sent och tidigt och lägenheten vi bor i har varken gardiner eller persienner.

På vintern är man trött för att solen aldrig skiner.
På sommaren är man trött för att solen alltid skiner.

Nu ska jag gå och köpa ögonskydd.

Vantar kan nog vara bra

Klockan 9.43 imorse gick jag ut från mataffären med ett kvitto i handen. Jag stannade till utanför bilen och slog in de 18 siffrorna i min mobiltelefon.

"Your new balance is 40 dirhams and 15 fils" sa den uttråkade kvinnorösten i luren när siffrorna skickats iväg.

Det var först när jag satte på bilen och kört en stund som jag tittade på termometern. 43 grader. Och jag stannade frivilligt till en stund i solen utanför min bil.

I natt flyger jag till Sverige. Jag har nu packat både vantar och fliströja för säkerhets skull.

När döden hälsar på

Jag var bara ett barn när min farmor dog, men jag minns fortfarande hur chockad jag blev när jag gick in på pappas arbetsrum och såg honom stå mitt på golvet och gråta, medan mamma höll om honom. Aldrig hade jag sett något sådant förut, och jag blev rädd.

Vi bodde i Japan då. Flygbiljetter var dyrt på den tiden och hela familjen kunde inte åka hem. En försäkring täckte ändå pappas flygbiljett tur och retur till Sverige. Mamma var kvar och jobbade och tog hand om mig och mina syskon. Min pappa åkte till farfar för att sörja med honom och mina farbröder och för att begrava sin mor.

Själv förstod jag inte innebörden av att farmor dött förrän vi var tillbaka i Sverige och åkte för att hälsa på farfar. Någonstans djupt ner i mitt undermedvetna hade jag en bild av att farmor skulle finnas där, bjuda på saft, plocka grönsaker i trädgården och lyssna på våra historier på sitt farmorsätt. När den fulla innebörden av att hon var borta gick upp för mig, blev jag förtvivlad, och denna gången var det pappa som fick trösta.

Det är fortfarande fruktansvärt när någon dör och man inte kan vara med. Det är mer verkligt nu än när jag var barn och mest levde för stunden, samtidigt känner man sig distansierad, ensam och maktlös när man sitter på andra sidan en telefonlinje och bara kan få rapporter från håll.

Det värsta med att bo utomlands måste vara detta. Att inte kunna dela vardag, sorg och glädje med de man älskar.

Utsatt

Det var ungefär här som jag fick soppatorsk igår morse klockan 7.48. Himlen är disig av luftfuktighet och sand så tidigt på morgonen, och trafiken står i stort sett still i rusningstrafiken. Jag gick förbi en massa bilar och förvånade ögon under min snabba promenad till macken, 20 minuter längre ner på vägen. Den första rännilen av svett letade sig neråt längst ryggraden efter bara några minuter.

På macken köpte jag en extradunk för som jag tankade upp och bar tillbaka.

Det visade sig svårt att hälla bensinen i bilen, troligtvis skulle jag ha köpt någon slags slang också. Istället för att promenera ytterligare 40 minuter letade jag reda på en vattenflaska i min handväska, drack ur vattnet och fyllde den med bensin. Det gick bättre, men inte så lätt det heller. Vid det laget hade jag nämligen fått så svettiga handflator att bensindunken gled i mina händer. En tredjedel av bensinen hamnade på marken. Jag ville gråta.

Då - när allt tycktes som jobbigast - stannade en barmhärtig samarit och sa "you might want to cut the water bottle open", varpå han trollade fram en fickkniv, skar ett hål i vattenflaskans botten, och enkelt hällde i bensinen. Jag var räddad.

Han gick tillbaka till sin bil och hämtade några våtservetter innan han gick. Jag torkade tacksamt av händerna. "Ta en till ansiktet också" sa han och log, innan han försvann.

När jag satte mig i bilen igen och lät ACns gudomliga kyla svepa över mig tittade jag på min egen spegelbild i backspegeln. Maskaran satt inte längre på ögonfransarna, utan låg under ögonen. Mina ögon var vattninga, såg nästan febriga ut, och jag var illröd i ansiktet. Svetten rann i pannan, under näsan och längst sidorna av ansiktet. Håret, var uppsatt i en hästsvans, men den decimeter som var närmast huvudet var plaskblöt, som om jag precis gått ur duschen.

Tänk om detta hade hänt klockan 12 istället? Tänk om detta hade hänt långt från en mack? Vad skulle jag då ha tagit mig till?

Varför bo i ett land som inte vill ha oss här?

Kollegor

Solen...

...bränner. Men om du, som jag, bor nära granne med en ägare till en sval pool, så kan du då och då stå ut med att vara utomhus i 45-gradig hetta.

Tommy Lee and Pamela Anderson

Hot coffee in hot weather

Gone Fishing

Even though a lot of construction is going on in the waters of the former Pirate Coast, and voices have been heard about the corals and fish dying, there are still big fish to be found deep down in the sea.

Al Ain, part 4

Stuck

Coffee at Bastakiya

In April, before the worst heat did set in, I took my crutches and some friends and visited Basta Art Cafe in Bastakiya. It is a tourist paradise, but also nice for us who lives here.

A break like this in the middle of the day is hardly a pleasure now, as the temperature rises to 45 degrees...

Coffee in Hallsberg

The Christmas vacation in Sweden ended as it started - with coffee. The venue for the last coffee break was a bit different as my uncle KG brought Kerstin and Elin to say farewell to me and Mats at the train station of Hallsberg.

Back in Business

After a break that really has been too long, my leg is slowly recovering, and I can take up photographing again, al hamdullilah.

I am celebrating that by putting up this picture from a rergular day of me and Mats.

Broken

My knee was twisted when I was trying to ski in Italy, I have not been able to take any pictures for a while.

Hope for a quick recovery and to be able to be back soon again!

Love V

Something Green