När döden hälsar på

Jag var bara ett barn när min farmor dog, men jag minns fortfarande hur chockad jag blev när jag gick in på pappas arbetsrum och såg honom stå mitt på golvet och gråta, medan mamma höll om honom. Aldrig hade jag sett något sådant förut, och jag blev rädd.

Vi bodde i Japan då. Flygbiljetter var dyrt på den tiden och hela familjen kunde inte åka hem. En försäkring täckte ändå pappas flygbiljett tur och retur till Sverige. Mamma var kvar och jobbade och tog hand om mig och mina syskon. Min pappa åkte till farfar för att sörja med honom och mina farbröder och för att begrava sin mor.

Själv förstod jag inte innebörden av att farmor dött förrän vi var tillbaka i Sverige och åkte för att hälsa på farfar. Någonstans djupt ner i mitt undermedvetna hade jag en bild av att farmor skulle finnas där, bjuda på saft, plocka grönsaker i trädgården och lyssna på våra historier på sitt farmorsätt. När den fulla innebörden av att hon var borta gick upp för mig, blev jag förtvivlad, och denna gången var det pappa som fick trösta.

Det är fortfarande fruktansvärt när någon dör och man inte kan vara med. Det är mer verkligt nu än när jag var barn och mest levde för stunden, samtidigt känner man sig distansierad, ensam och maktlös när man sitter på andra sidan en telefonlinje och bara kan få rapporter från håll.

Det värsta med att bo utomlands måste vara detta. Att inte kunna dela vardag, sorg och glädje med de man älskar.