After a bit more than three years in the Sandlands, I am finally moving back home.
"Aaaaah!" sa Alice och sträckte på sig. "Det är skönt att vara tillbaka här där allting är vad det ser ut för att vara. Just nu har jag verkligen fått nog av underlandet"
Alice i Underlandet
söndag 18 november 2007
torsdag 18 oktober 2007
onsdag 17 oktober 2007
Are Swedes really that normal?
To communicate effectively cross-culturally the first thing you need to realise is that someone somewhere in the world probably sees you as really quite strange.
That may be difficult for some Swedes to swallow. How could anybody in their right mind consider normal, efficient, level-headed Swedes as strange?
Of course we are normal!
After all, the Swedish starting point is 'we are normal'. Indeed, Swedes have a tendency to think they are a little more normal than others. They believe they are quite sensible, and logical. They are often unaware that the rest of us, their international business partners, may have a different opinion. We think they are amusing, entertaining and, at times, really quite odd.
Take business life for example. Swedes attend meetings. Lots of them.
Three things in
Mötet gick bra
When Swedes say 'Mötet gick bra' (the meeting went well) what exactly do they mean? There were heated discussions? The meeting went on for ages? The incredible number of decisions that were taken? I doubt it.
Other people on the planet believe that the sole purpose of a meeting is to produce decisions. Swedish meetings, on the other hand, are held to find out whether or not you are at the meeting to decide when the meeting will be to decide when you will meet to talk about what happened at your meeting.
Swedish meetings are short but many. They are arranged to give Goran, Anders, and Lasse a chance to say what they think. If you want to reach a decision then you'll have to arrange another meeting because in the meantime Goran, Anders, and Lasse have to go back to the office and ask Eva, Britt and Inga (yes, there are girls of that name) what they think.
Process
This, in Swedish, is called the förankringsprocess. If Swedes mention the word 'process' then it's better not be in a hurry. There's a process for everything. This one means getting everybody involved in everything.
Everyone voices an opinion and everyone listens. Then they compromise.
The word compromise is music to a Swede's ears. Everybody gets something. Not too much and not too little. Nobody wins and nobody loses. They may agree to disagree but what they will agree on is the exact time and date of the next meeting.
Agenda
Swedes stick to the agenda. They tick off each point after everybody has taken turns discussing it. They have to move quickly through the agenda as they all have another meeting planned ten minutes after this one has finished. They intensely dislike the last point on the agenda which is övriga frågor, 'any other business'. No self-respecting Swede wants to be guilty of causing the meeting to run over time. There is a distinct danger that 'any other business' could drag on and flexibility is not a Swedish strong point.
Decision time
Swedes rarely say yes or no. This means that instead of saying ja or nej they say nja which means 'yes-but-no-but-yes-but'. You see, saying 'yes' or 'no' can lead to conflict so Swedes avoid these words and replace them with 'it depends', 'maybe' and 'I'll see what I can do'.
Foreigners may get heated, irritated or even angry. Swedes call this hysterical behaviour. Hysteria is abnormal and uncomfortable and should preferably not occur in office hours. If, on the other hand, a Swede ever tells you to go a place called 'hellsicke', then, take my word for it, you've upset him.
You may wonder how on earth they ever make a decision. Business Swedes themselves have sometimes called this beslutsimpotens - which, I
suppose, means not having the balls to decide one way or another.
Milk and no sugar
Someone once said that if the Swedes gave up their coffee breaks they could retire five years earlier. Coffee is an integral part of any meeting, either as an on-going self-service affair during the discussions or as a separate break. The coffee break is not to be confused with the briefer, more frequent leg-stretcher. Or 'bone-stretcher' as they sometimes call it. The Swedish word for leg and bone is the same.
Work/life balance
Most Swedes are dedicated to finding a healthy work-life balance. They might say they work hard; it's just that they are not often at work to do it.
Look in a Swedish diary and you may get the impression that no one in this country is ever at work. Try to get hold of someone on a Friday afternoon and this will be confirmed. Swedes will start to ask you about your plans for the coming weekend as early as Wednesday afternoon. By Friday lunchtime they have mentally gått för dagen 'left for the day'.
Red days
The Swedes have a fair share of public holidays. In a good year they take as many days off in May and June as most Americans take in a year. And they still have their five weeks vacation to take out when it suits them. Not only do they have 'red days' as the Swedes call their official holidays, but they may be given half the day off before, just to get them into the holiday mood.
If they've planned it well they can take out a klämdag or two, which are odd days between a holiday and the weekend. Come May, June, July the weekends and public holidays more or less combine into one long vacation with the occasional day at the office.
However, fair's fair - when they're at work they're very effective.
But not before 8.30 as they have flexi-time, and not after 4 pm, thank you, as they have to pick up the kids from play school, and not after
2 pm on Fridays, if you don't mind, and preferably not between 1 May and 10 August.
So, there you are Swedes. A short, sharp lesson in how to realise that you are not quite as normal as you think you are.
And thank goodness for that.
söndag 14 oktober 2007
Äkta hus och falska palmer
I bakgrunden: Två av de vackraste byggnaderna i Dubai. I förgrunden: En hop med plastpalmer som stått utanför börsen för att förgylla livet under Ramadan.
fredag 12 oktober 2007
tisdag 9 oktober 2007
måndag 8 oktober 2007
lördag 6 oktober 2007
fredag 5 oktober 2007
torsdag 4 oktober 2007
onsdag 3 oktober 2007
tisdag 2 oktober 2007
torsdag 27 september 2007
Teori om personligheter
Man kan lära sig mycket genom att titta på hur en person handlar kläder. När man kroppsligt och själsligt sugs in i klädhyllorna kommer det riktiga jaget fram. Man låter instinkten välja vart stegen ska leda en, man lyder endast under lusten. Kanske är det därför missbruksshoppandet breder ut sig?
Att handla är en jakt som inte nämnvärt skiljer sig från andra jakter. Om jag någongång ska anställa en person till en mycket viktig position så ska jag försöka spionera på den personen när han eller hon handlar kläder.
Är man bekväm och köper alltid samma typ av kläder? Eller är man äventyrlig, prövar olika stilar, olika moden och olika butiker? Vet man vad man vill ha, eller velar man? Tar man in olika åsikter eller är man sig själv nog? Den oinvigde säger ibland att svensken är ängslig och alltid handlar samma typ av kläder, men trots att ramarna är strängare i Sverige än i många andra länder så är de ändock ramar. Inom dem är variationer fortfarande oändlig och tydliga, även om skillnaderna är mindre.
Exemplet nedan är från när jag och C handlade på HM häromdagen.
Vi börjar med att gå tillsammans. Eller rättare sagt, C går och jag följer efter, ängsligt spejandes efter vart hennes ögon dröjer sig för att även jag ska få ta del av hennes insikter om vad som är "rätt" eller "fel". Den stundom dåliga självkänslan slår alltid igenom till en början, i alla fall om jag inte är ensam när jag shoppar. Men efter ett tag försjunker jag i vanligt i kläderna och glömmer bort att rätta mig efter sådant som vad andra skulle kunna tänka. Det är när jag inte längre nervöst letar efter en undangömd kod på god smak som jag möjligtvis har missat som mitt verkliga jag kommer fram.
Plötsligt hittar jag allt möjligt vackert, sött, spännade och kul. Den enda gemensamma nämnaren är att allt har färg. Kläder med färg lockar mig alltid, precis som när det gäller resmål, vardagskvällar, helgaktiviteter, vänner, pojkvänner, arbetsplatser eller allt annat viktigt.
Tillslut har jag plockat på mig så mycket att en anställd kommer fram med en korg och orden "Maybe this is easier madam".
Jag ler, säger "thank you" och tar korgen - även om jag inte alls behöver den (fritt för tolkning).
När jag tillslut är helt nedtyngd under kläderna och inser att jag kommer få träningsvärk om jag inte avlastas, går jag till omklädningsrummet, knappt synlig under den enorma högen av kläder.
Redan vid en första sorteringen rensar jag bort en tredjedel av högen - utan att ens ha provat kläderna. Jag vet nämligen att de endast är en tillfällig förälskelse, att jag aldrig kommer att köpa dem och att de inte ens är värda att riskera min budget för - även om alternativet naturligtvis måste övervägas i några flyktiga sekunder. Kvar är en drös kläder som jag testar i rask takt, på samma sätt som jag har prövat mer än 15 yrkesrollen i vitt skillda branscher* under mitt inte alltför långa yrkesliv. Tre fjärdedelar ratas ganska snabbt. När allt kommer omkring var de flesta kläderna inte alls av min typ och dessutom var de för dyra eller krävde handtvätt. Några känns så udda att jag inte ens kommer ihåg varför jag plockade ner dem från hyllan. (En jämförelse kan göra med min anställning som svamprensare som jag lämnade efter bara fyra arbetsdagar).
Tillslut har jag bestämt mig för ett antal kläder. Jag går till kassan och prövar dem. När jag kommer hem prövar jag igen, och bestämmer då för att lämna tillbaka hälften, vilket jag också gör utan några betänkligheter några dagar senare.
Ungefär så långt har jag kommit i min karriär. Jag har provat, ratat de flesta men ändå gillat och köpt några plagg som jag insett inte passar. Det är dags att lämna tillbaka dem som jag ville ha, men som - trots den goda intentionen - inte passade.
Jag väljer nästan alltid valthagelbössan som vapen, och även om det inte är särskilt effektivt så är det nästan alltid roligt. Alltid träffar man något, men inte helt säkert det man trodde från början. Och det är ändå vägen som är mödan värd.
Men nu har jag börjat tröttna på jakten. Min pojkvän är fortfarande spännande, men utan den eviga rastlösheten. Och vi har varit tillsammans i sju år. Och ett jobb som faller inom samma preferenser finns inom avstånd. Ännu gömmer det sig bakom trädet. Men jag har lyft hagelbössan, och denna gången ska jag smyga nära mitt mål innan jag skjuter.
C då? Jo, hon gick en vända, tittade på allt i butiken, granskade materialet, färgerna, stilerna tvättråden, prislapparna. Sedan valde hon ut en tröja som hon tyckte om. Väl i omklädningsrummet insåg hon att tröjan passade (det mesta passar i och för sig henne). Innan hon köpte den hade hon valt ut ett halsband att ha till. Hennes stil är att med ett eller två välriktade skott fälla björnen. Effektivt. Pålitligt. Smakfullt värderande utan att vara tråkigt.
Egentligen borde jag ha en kontenta här, eller åtminstone ett klokt slutord efter en sådan lång utläggning. Men det har jag inte.
Nu ska jag äta frukost.
*Journalist, parkeringsvakt, butiksbiträde, journalist, sibyllatant, svamprensare, kamratstödjare, servitris, brevbärare, stewart på Stena Line, popcornpoppare, universitetsadjunkt, journalist, mina-vänner-boksskapare, copywriter, inspiratör åt ungar på drift, journalist, platschef på ett marknadsundersökningsföretag, frilansjournalist, mäklare, nyhetsjournalist, ansvarig för utveckling av en svensk handelskammare i Förenade arabemiraten. Och kanske något mer som jag har glömt.
För övrigt är klockan 6.49 och jag sitter frivilligt utomhus för första gången sedan i maj. Termometern visar på underbart svala 28 grader.
Att handla är en jakt som inte nämnvärt skiljer sig från andra jakter. Om jag någongång ska anställa en person till en mycket viktig position så ska jag försöka spionera på den personen när han eller hon handlar kläder.
Är man bekväm och köper alltid samma typ av kläder? Eller är man äventyrlig, prövar olika stilar, olika moden och olika butiker? Vet man vad man vill ha, eller velar man? Tar man in olika åsikter eller är man sig själv nog? Den oinvigde säger ibland att svensken är ängslig och alltid handlar samma typ av kläder, men trots att ramarna är strängare i Sverige än i många andra länder så är de ändock ramar. Inom dem är variationer fortfarande oändlig och tydliga, även om skillnaderna är mindre.
Exemplet nedan är från när jag och C handlade på HM häromdagen.
Vi börjar med att gå tillsammans. Eller rättare sagt, C går och jag följer efter, ängsligt spejandes efter vart hennes ögon dröjer sig för att även jag ska få ta del av hennes insikter om vad som är "rätt" eller "fel". Den stundom dåliga självkänslan slår alltid igenom till en början, i alla fall om jag inte är ensam när jag shoppar. Men efter ett tag försjunker jag i vanligt i kläderna och glömmer bort att rätta mig efter sådant som vad andra skulle kunna tänka. Det är när jag inte längre nervöst letar efter en undangömd kod på god smak som jag möjligtvis har missat som mitt verkliga jag kommer fram.
Plötsligt hittar jag allt möjligt vackert, sött, spännade och kul. Den enda gemensamma nämnaren är att allt har färg. Kläder med färg lockar mig alltid, precis som när det gäller resmål, vardagskvällar, helgaktiviteter, vänner, pojkvänner, arbetsplatser eller allt annat viktigt.
Tillslut har jag plockat på mig så mycket att en anställd kommer fram med en korg och orden "Maybe this is easier madam".
Jag ler, säger "thank you" och tar korgen - även om jag inte alls behöver den (fritt för tolkning).
När jag tillslut är helt nedtyngd under kläderna och inser att jag kommer få träningsvärk om jag inte avlastas, går jag till omklädningsrummet, knappt synlig under den enorma högen av kläder.
Redan vid en första sorteringen rensar jag bort en tredjedel av högen - utan att ens ha provat kläderna. Jag vet nämligen att de endast är en tillfällig förälskelse, att jag aldrig kommer att köpa dem och att de inte ens är värda att riskera min budget för - även om alternativet naturligtvis måste övervägas i några flyktiga sekunder. Kvar är en drös kläder som jag testar i rask takt, på samma sätt som jag har prövat mer än 15 yrkesrollen i vitt skillda branscher* under mitt inte alltför långa yrkesliv. Tre fjärdedelar ratas ganska snabbt. När allt kommer omkring var de flesta kläderna inte alls av min typ och dessutom var de för dyra eller krävde handtvätt. Några känns så udda att jag inte ens kommer ihåg varför jag plockade ner dem från hyllan. (En jämförelse kan göra med min anställning som svamprensare som jag lämnade efter bara fyra arbetsdagar).
Tillslut har jag bestämt mig för ett antal kläder. Jag går till kassan och prövar dem. När jag kommer hem prövar jag igen, och bestämmer då för att lämna tillbaka hälften, vilket jag också gör utan några betänkligheter några dagar senare.
Ungefär så långt har jag kommit i min karriär. Jag har provat, ratat de flesta men ändå gillat och köpt några plagg som jag insett inte passar. Det är dags att lämna tillbaka dem som jag ville ha, men som - trots den goda intentionen - inte passade.
Jag väljer nästan alltid valthagelbössan som vapen, och även om det inte är särskilt effektivt så är det nästan alltid roligt. Alltid träffar man något, men inte helt säkert det man trodde från början. Och det är ändå vägen som är mödan värd.
Men nu har jag börjat tröttna på jakten. Min pojkvän är fortfarande spännande, men utan den eviga rastlösheten. Och vi har varit tillsammans i sju år. Och ett jobb som faller inom samma preferenser finns inom avstånd. Ännu gömmer det sig bakom trädet. Men jag har lyft hagelbössan, och denna gången ska jag smyga nära mitt mål innan jag skjuter.
C då? Jo, hon gick en vända, tittade på allt i butiken, granskade materialet, färgerna, stilerna tvättråden, prislapparna. Sedan valde hon ut en tröja som hon tyckte om. Väl i omklädningsrummet insåg hon att tröjan passade (det mesta passar i och för sig henne). Innan hon köpte den hade hon valt ut ett halsband att ha till. Hennes stil är att med ett eller två välriktade skott fälla björnen. Effektivt. Pålitligt. Smakfullt värderande utan att vara tråkigt.
Egentligen borde jag ha en kontenta här, eller åtminstone ett klokt slutord efter en sådan lång utläggning. Men det har jag inte.
Nu ska jag äta frukost.
*Journalist, parkeringsvakt, butiksbiträde, journalist, sibyllatant, svamprensare, kamratstödjare, servitris, brevbärare, stewart på Stena Line, popcornpoppare, universitetsadjunkt, journalist, mina-vänner-boksskapare, copywriter, inspiratör åt ungar på drift, journalist, platschef på ett marknadsundersökningsföretag, frilansjournalist, mäklare, nyhetsjournalist, ansvarig för utveckling av en svensk handelskammare i Förenade arabemiraten. Och kanske något mer som jag har glömt.
För övrigt är klockan 6.49 och jag sitter frivilligt utomhus för första gången sedan i maj. Termometern visar på underbart svala 28 grader.
torsdag 20 september 2007
Dialog
Vad var det som Vilks ville visa med sin konst? Att yttrandefriheten är begränsad i den muslimska världen? Men vänta nu, det framgick ju redan med all önskvärd tydlighet i och med de danska karikatyrerna, som alla fortfarande har färskt i minnet. Och om Vilks och Nerikes Allehanda velat lära sig något av den historien, så hade de kanske kunnat dra slutsatsen att en örfil av det som en stor människorhord ser som mest heligt, inte gör dem mer välvilligt inställda till vare sig yttrandefrihet eller västvärlden.*
En sak som nog inte Vilks förstår, är mentaliteten hos de som tidigare kolonialiserats. Att vara av ett folkslag som för inte så länge sedan i gemene mans ögon (även deras egna) var helt underställt ett annat folkslag påverkar nog en människa mer än man kan tro. Trots allt var det bara 60 år sedan Storbritannien lämnade Pakistan, där en Reinfeltdocka som bekant brann bara några dagar efter publiceringen.
Att ha sett sina äldre släktingar bocka sig för överhögheten väcker nog en revanschlusta. Varför skulle inte jag vara lika bra som den vita mannen? Och att sedan utbildningsnivån i många länder fortfarande är skrämmande låg, gör nog att underlägsenhetskänslan och fundamentalismen lättare får ett grepp om en människas skäl.
Jag tycker inte att vi ska låta oss hotas av en grupp radikala tokstollar, utan fortsätta att utnyttja de rättigheter som våra förfäder kämpat för att vi ska få.
Den enda som skrämmer mig är att viljan till provokation i Sverige verkar vara starkare än viljan till dialog...
_________________________
*Eller ville han än en gång belysa den lilla gruppen av extremister och fundamentalister och därmed göra västvärlden än mer islamfientlig?
En sak som nog inte Vilks förstår, är mentaliteten hos de som tidigare kolonialiserats. Att vara av ett folkslag som för inte så länge sedan i gemene mans ögon (även deras egna) var helt underställt ett annat folkslag påverkar nog en människa mer än man kan tro. Trots allt var det bara 60 år sedan Storbritannien lämnade Pakistan, där en Reinfeltdocka som bekant brann bara några dagar efter publiceringen.
Att ha sett sina äldre släktingar bocka sig för överhögheten väcker nog en revanschlusta. Varför skulle inte jag vara lika bra som den vita mannen? Och att sedan utbildningsnivån i många länder fortfarande är skrämmande låg, gör nog att underlägsenhetskänslan och fundamentalismen lättare får ett grepp om en människas skäl.
Jag tycker inte att vi ska låta oss hotas av en grupp radikala tokstollar, utan fortsätta att utnyttja de rättigheter som våra förfäder kämpat för att vi ska få.
Den enda som skrämmer mig är att viljan till provokation i Sverige verkar vara starkare än viljan till dialog...
_________________________
*Eller ville han än en gång belysa den lilla gruppen av extremister och fundamentalister och därmed göra västvärlden än mer islamfientlig?
onsdag 19 september 2007
När alla är på ens sida är det lättare att vara tuff
Så där ja.
Nu är ett dödshot postat på en arabisk hemsida mot oss.
Grattis Vilks. Du lyckades.
Vilken tur att upphovsmannen till dramat, i alla fall är i tryggt förvar.
För er som inte är insatta, valde ju den åldrande konstprofessorn Vilks att göra ett utspel mot den folkgrupp som redan är mest föraktad i västvärlden - muslimerna. Varför bry sig om utlandssvenskar? Så länge principerna får vinna. Och alla vet ju att det svenska sättet att se på saker och ting är det enda rätta. Alla andra miljarder människor på jorden skulle också tycka som svenskarna om de bara kommit lika långt som vi.
Och att angripa muslimerna är ju förståss enkelt. En grupp som är längst ner på den sociala stegen i Sverige är det säkrare att angripa. Hade Vilks verkligen velat provocera i Sverige så skulle han angripit judarna. Eller afrikanerna.
Den gamla sanningen från skolgården gäller fortfarande: När alla ens vänner håller med om att den lille islamisten är dum i huvudet är det lättare att stoppa ner hans huvud i toaletten. Sedan kan man alltid säga till lärarna att det var ett skämt.
Nu är ett dödshot postat på en arabisk hemsida mot oss.
Grattis Vilks. Du lyckades.
Vilken tur att upphovsmannen till dramat, i alla fall är i tryggt förvar.
För er som inte är insatta, valde ju den åldrande konstprofessorn Vilks att göra ett utspel mot den folkgrupp som redan är mest föraktad i västvärlden - muslimerna. Varför bry sig om utlandssvenskar? Så länge principerna får vinna. Och alla vet ju att det svenska sättet att se på saker och ting är det enda rätta. Alla andra miljarder människor på jorden skulle också tycka som svenskarna om de bara kommit lika långt som vi.
Och att angripa muslimerna är ju förståss enkelt. En grupp som är längst ner på den sociala stegen i Sverige är det säkrare att angripa. Hade Vilks verkligen velat provocera i Sverige så skulle han angripit judarna. Eller afrikanerna.
Den gamla sanningen från skolgården gäller fortfarande: När alla ens vänner håller med om att den lille islamisten är dum i huvudet är det lättare att stoppa ner hans huvud i toaletten. Sedan kan man alltid säga till lärarna att det var ett skämt.
torsdag 13 september 2007
lördag 8 september 2007
Appropå rondellhunden...
För några år sedan, när debatten om profeten Mohammeds framträdande i danska karikatyrteckningar var som hetast, var det kanske inte allltid lätt att vara dansk i arabvärlden.
Följande utspelar sig på LW's kontor i Dubai.
Araben (anklagande): Vad tycker ni i Danmark egentligen om oss muslimer?
Dansken: De flesta tycker bra om muslimer, men en liten grupp gör det inte.
A: Varför kommer det sig då att ni har sådana fruktansvärda nidbilder av Profeten Mohammed i era tidningar?
D: Äsch, det där är ingenting mot vad det danska kungahuset får utstå!
A (förskräckt): VA? VAD är det för en slags kung som tillåter nidbilder om sig själv?
Fri press är för de flesta inte något begrepp som man ens kan förstå. Kommentarerna som cirkulerar i pressen här är oftast landets officiella ståndpunkt.
Följande utspelar sig på LW's kontor i Dubai.
Araben (anklagande): Vad tycker ni i Danmark egentligen om oss muslimer?
Dansken: De flesta tycker bra om muslimer, men en liten grupp gör det inte.
A: Varför kommer det sig då att ni har sådana fruktansvärda nidbilder av Profeten Mohammed i era tidningar?
D: Äsch, det där är ingenting mot vad det danska kungahuset får utstå!
A (förskräckt): VA? VAD är det för en slags kung som tillåter nidbilder om sig själv?
Fri press är för de flesta inte något begrepp som man ens kan förstå. Kommentarerna som cirkulerar i pressen här är oftast landets officiella ståndpunkt.
fredag 7 september 2007
Tillbaka
Temperaturen har sjunkit till under 45 grader.
Imorse var den första gången på några månader som jag hörde en ordentlig fågelkonsert utanför fönstret.
Imorse var den första gången på några månader som jag hörde en ordentlig fågelkonsert utanför fönstret.
onsdag 5 september 2007
söndag 2 september 2007
Kaffekaffetåren!
Så här gör du kaffe:1. Ta en sked med kaffe.
2. Ta dubbelt så mycket mjölkpulver som du tar kaffe.
3. Ta lika mycket socker som mjölk kaffe.
4. Blanda tillsammans med hett vatten.
Mmmmmm! Sötslisk!
lördag 1 september 2007
Vitgörande kräm
Varför nöja dig med din vanliga ansiktsfärg när du kan använda en som gör dig vitare?
fredag 31 augusti 2007
torsdag 30 augusti 2007
tisdag 28 augusti 2007
Köttdisken
Denna vecka är det tema mat som gäller på min blogg. Först ut är denna köttdisk som dekorerats extra fint med lite plastrosor.
måndag 27 augusti 2007
tisdag 21 augusti 2007
Father of 78 eyes new brides for century target
Reuters & stuff.co.nz, Tuesday, 21 August 2007
A one-legged Emirati father of 78 is lining up his next two wives in a bid to reach his target of 100 children by 2015, Emirates Today reported.
Daad Mohammed Murad Abdul Rahman, 60, has already had 15 brides although he has to divorce them as he goes along to remain within the legal limit of four wives at a time.
"In 2015 I will be 68 years old and will have 100 children," the local tabloid quoted Abdul Rahman as saying.
"After that I will stop marrying. I have to have at least three more marriages to hit the century."
The United Arab Emirates newspaper splashed its front page with a picture of Abdul Rahman surrounded by his children, the eldest of whom is 36 years old and the youngest of whom is 20 days old. Two of his current three wives are also pregnant.
Abdul Rahman said his large family lived in 15 houses. He supports them with his military pension and the help of the government of Ajman, one of seven emirates that comprise the UAE, which includes the Gulf trade and tourism hub of Dubai.
Islam allows men to marry up to four women at a time, though most marry only one. The UAE is a Muslim country but is home to migrants from around the world.
A one-legged Emirati father of 78 is lining up his next two wives in a bid to reach his target of 100 children by 2015, Emirates Today reported.
Daad Mohammed Murad Abdul Rahman, 60, has already had 15 brides although he has to divorce them as he goes along to remain within the legal limit of four wives at a time.
"In 2015 I will be 68 years old and will have 100 children," the local tabloid quoted Abdul Rahman as saying.
"After that I will stop marrying. I have to have at least three more marriages to hit the century."
The United Arab Emirates newspaper splashed its front page with a picture of Abdul Rahman surrounded by his children, the eldest of whom is 36 years old and the youngest of whom is 20 days old. Two of his current three wives are also pregnant.
Abdul Rahman said his large family lived in 15 houses. He supports them with his military pension and the help of the government of Ajman, one of seven emirates that comprise the UAE, which includes the Gulf trade and tourism hub of Dubai.
Islam allows men to marry up to four women at a time, though most marry only one. The UAE is a Muslim country but is home to migrants from around the world.
måndag 20 augusti 2007
Avsvimmad
Det var en som svimmade precis innan jag kom till hårfrisörskan idag. Hon hade sagt åt min frisör att hon mådde lite dåligt, och frisören hade frågat om hon ville gå på toaletten. Det ville hon. Men hon hann inte långt. Plötsligt stöp hon i golvet. Foliebitarna från slingorna yrde runt huvudet.
"Det såg riktigt läskigt ut, hon slog huvudet rakt i betongväggen" sa min frisör.
Damen i fråga vaknade upp bara några minuter senare. Det visade sig att hon svimmat av uttorkning. Hon hade inte druckit på hela dagen och dåligt igår.
Det här är det andra fallet av uttorkning jag hört talas om i år. En kollega på jobbets man stöp i backen förra veckan. Han var tvungen att åka till sjukhuset, fick dropp och blev sjukskriven några dagar.
Växthuseffekten har ökat temperaturen här några grader. Kanske är det så här det måste bli då?
"Det såg riktigt läskigt ut, hon slog huvudet rakt i betongväggen" sa min frisör.
Damen i fråga vaknade upp bara några minuter senare. Det visade sig att hon svimmat av uttorkning. Hon hade inte druckit på hela dagen och dåligt igår.
Det här är det andra fallet av uttorkning jag hört talas om i år. En kollega på jobbets man stöp i backen förra veckan. Han var tvungen att åka till sjukhuset, fick dropp och blev sjukskriven några dagar.
Växthuseffekten har ökat temperaturen här några grader. Kanske är det så här det måste bli då?
söndag 19 augusti 2007
Minst 24 grader
Häromdagen gick mina grannars luftkonditionering sönder. Reparatören skrattade.
"Det är så det går när man försöker ha lägre än 24 grader i den här värmen."
"Det är så det går när man försöker ha lägre än 24 grader i den här värmen."
fredag 17 augusti 2007
torsdag 16 augusti 2007
Bite me, bite the tourist
Mannen gick fram och tillbaka över stranden med kamelen i släptåg. Då och då stannade han och lät en turist rida på kamelen. När föraren går förbi Malin måste hon fråga varför den har det där konstiga munskyddet."Bad camel. Bad for business. Bite me, bite the tourist" blir svaret.
onsdag 15 augusti 2007
Jämlikhet?
Hört på Exportrådets kontor i Dubai:
C (kille): Hur många samtal ringer vi i veckan egentligen? 40? Jag har jobbat här i nio månader, och jag har bara snackat med en tjej.
D (kille): Man kan lätt säga att 90 procent av de man pratar med är män.
R (kille): Jag har pratat med två de senaste månaderna.
C: Och den enda tjejen bollade över samtalet till en kille.
D: Det är sant. Det är nästan inga kvinliga exportansvariga på svenska företag! Fast jag har pratat med en kvinnlig vd.
C: Varför är det så få kvinnor som är chefer?
J (tjej): Men så är det ju överallt, det är inte bara i Sverige!
C: Ja, men jag skulle inte ha reagerat på det om det inte vore för att vi ringer svenska företag. Och i Sverige skryter man alltid om att det är så jävla jämlikt.
Retsamt, riktat till J: Tjejer är helt enkelt inte så smarta. Det är inte meningen att de ska jobba med ansvar och sådant.
D: Kvinnliga chefer tillsätts bara för att få upp statistiken. I politiken har finns flera kvinnor, men det är bara många kvinnor för syns skull.
C (kille): Hur många samtal ringer vi i veckan egentligen? 40? Jag har jobbat här i nio månader, och jag har bara snackat med en tjej.
D (kille): Man kan lätt säga att 90 procent av de man pratar med är män.
R (kille): Jag har pratat med två de senaste månaderna.
C: Och den enda tjejen bollade över samtalet till en kille.
D: Det är sant. Det är nästan inga kvinliga exportansvariga på svenska företag! Fast jag har pratat med en kvinnlig vd.
C: Varför är det så få kvinnor som är chefer?
J (tjej): Men så är det ju överallt, det är inte bara i Sverige!
C: Ja, men jag skulle inte ha reagerat på det om det inte vore för att vi ringer svenska företag. Och i Sverige skryter man alltid om att det är så jävla jämlikt.
Retsamt, riktat till J: Tjejer är helt enkelt inte så smarta. Det är inte meningen att de ska jobba med ansvar och sådant.
D: Kvinnliga chefer tillsätts bara för att få upp statistiken. I politiken har finns flera kvinnor, men det är bara många kvinnor för syns skull.
tisdag 14 augusti 2007
- 10 degrees
Yeap, it is here. An ice bar has moved in to Times Square mall on Sheikh Zayed Rd. It is nice with a cold weather for a change, even though it is not the Swedish original, but a Canadian copy of the famous ice bar.
måndag 13 augusti 2007
söndag 12 augusti 2007
Hemma igen
När planet lyfter från Arlanda gråter jag. Att lämna Sverige är inte lätt, och det blir bara svårare med åren. Ännu värre är det nu, när Mats är kvar. Trots att ingen ser mig blir jag generad över min egen sorg, och över att jag inte kan hindra den.
Klockan är bara barnet, och runt mig börjar medpassagerarna slumra. Bara några få pratar fortfarande upphetsat om resan de ska göra. Jag är nog ensammast i världen.
Efter en lång transit och ytterligare en flygtur hoppar jag 24 timmar senare in i en taxi. Snart, snart, ska jag få gå in i mitt alldeles för tomma hus, ta en lång dusch och sedan lägga mig och sova själv i sängen som är för stor för mig. Jag kommer att ligga längst ut på kanten i alla fall, och vakna med armen utanför sängen. Jag har sett två dåliga filmer och läst Giraffens tårar på flyget. Som jag trodde var boken både lättsam, lättläst och glädjespridande. Precis vad jag behövde.
Jag tittar på den tickande taxametern och förfasar mig över att taxipriserna mer än fördubblats för att åka den rutt jag åkte första gången för tre och ett halvt år sedan. Ännu en gång reflekterar jag över att jag numera tjänar för lite för att bo i Dubai, som trots den förljugna officiella statistiken måste ha en av världens högsta inflationer. Jag behöver en löneökning på 50 procent för att kunna leva det liv som mina vänner lever. De med samma bakgrund och duktighetsnivå som jag i min bekantskapskrets tjänar mer än dubbelt så mycket jämfört med mig.
Tröttheten griper tag i mig och jag sänker garden. Taxichaffören tar mig över Garhoud Bridge, förbi landmärket Wafi. Där innanför låg en av de första lägenheterna Mats och jag bodde i när vi kom till Dubai. I det området körde vi fel i mer än två timmar när vi letade efter Svenska Kyrkan och den lunchbuffe de serverar på tisdagar. Till slut stannade vi och åt på Mövenpick istället. Jag ler åt minnet. Det är en hel evighet sedan. Att köra fel i den delen av stan känns konstigt nu. Som att köra fel på Linneavägen där jag växte upp.
Sakta sprider sig en känsla av välbehag i magen.
Inte utan fasa känner jag hur en vetskap slår rot och växer fast inom mig. Jag tycker ofta illa om Dubai, ibland tror jag till och med att jag hatar staden och dess orättvisor. Men nu känner jag att det inte är hela bilden. Dubai har flyttat in i mitt hjärta. Där bor den, staden med dess folk, möjligheter, oordning och galenskaper. Jag försöker förneka det för mig själv, men det går inte. Det lilla emiratet på piratkusten har på något sätt lyckats göra myteri och ta över det skepp som är jag.
Det här är den stad jag kallar mitt hem. Jag känner gatorna, husen, mentaliteten. Här finns mina bekanta. Här finns de flesta av mina vänner.
Ett meddelande piper i telefonen.
"Etisalat welcomes you back. We hope that your trip has been pleasant."
Klockan är bara barnet, och runt mig börjar medpassagerarna slumra. Bara några få pratar fortfarande upphetsat om resan de ska göra. Jag är nog ensammast i världen.
Efter en lång transit och ytterligare en flygtur hoppar jag 24 timmar senare in i en taxi. Snart, snart, ska jag få gå in i mitt alldeles för tomma hus, ta en lång dusch och sedan lägga mig och sova själv i sängen som är för stor för mig. Jag kommer att ligga längst ut på kanten i alla fall, och vakna med armen utanför sängen. Jag har sett två dåliga filmer och läst Giraffens tårar på flyget. Som jag trodde var boken både lättsam, lättläst och glädjespridande. Precis vad jag behövde.
Jag tittar på den tickande taxametern och förfasar mig över att taxipriserna mer än fördubblats för att åka den rutt jag åkte första gången för tre och ett halvt år sedan. Ännu en gång reflekterar jag över att jag numera tjänar för lite för att bo i Dubai, som trots den förljugna officiella statistiken måste ha en av världens högsta inflationer. Jag behöver en löneökning på 50 procent för att kunna leva det liv som mina vänner lever. De med samma bakgrund och duktighetsnivå som jag i min bekantskapskrets tjänar mer än dubbelt så mycket jämfört med mig.
Tröttheten griper tag i mig och jag sänker garden. Taxichaffören tar mig över Garhoud Bridge, förbi landmärket Wafi. Där innanför låg en av de första lägenheterna Mats och jag bodde i när vi kom till Dubai. I det området körde vi fel i mer än två timmar när vi letade efter Svenska Kyrkan och den lunchbuffe de serverar på tisdagar. Till slut stannade vi och åt på Mövenpick istället. Jag ler åt minnet. Det är en hel evighet sedan. Att köra fel i den delen av stan känns konstigt nu. Som att köra fel på Linneavägen där jag växte upp.
Sakta sprider sig en känsla av välbehag i magen.
Inte utan fasa känner jag hur en vetskap slår rot och växer fast inom mig. Jag tycker ofta illa om Dubai, ibland tror jag till och med att jag hatar staden och dess orättvisor. Men nu känner jag att det inte är hela bilden. Dubai har flyttat in i mitt hjärta. Där bor den, staden med dess folk, möjligheter, oordning och galenskaper. Jag försöker förneka det för mig själv, men det går inte. Det lilla emiratet på piratkusten har på något sätt lyckats göra myteri och ta över det skepp som är jag.
Det här är den stad jag kallar mitt hem. Jag känner gatorna, husen, mentaliteten. Här finns mina bekanta. Här finns de flesta av mina vänner.
Ett meddelande piper i telefonen.
"Etisalat welcomes you back. We hope that your trip has been pleasant."
lördag 11 augusti 2007
fredag 10 augusti 2007
torsdag 9 augusti 2007
A warm day
There are a lot of things in Dubai. But one thing that you do not see that often is this - teenagers. On the picture are some Swedish ones. They are waiting for the drag queens of Stockholm Pride which will soon parade the streets.
onsdag 8 augusti 2007
tisdag 7 augusti 2007
Some of the people I love
Luckily for the guys on the pic, it was taken BEFORE we tried the roller coasters of Liseberg.Photographer: My father, Rune.
måndag 6 augusti 2007
Transit
As usual, my vacation was way to short. I was back in Dubai again after what seemed like just minutes of vacation.
But even if it was harder than usual to split from beautiful Summer Sweden and the people I love, I was happy to make the transit in one of my favorite cities - Vienna.
This time I spent my hours visiting
the
schönen castle Schönenbrunn.
But even if it was harder than usual to split from beautiful Summer Sweden and the people I love, I was happy to make the transit in one of my favorite cities - Vienna.
This time I spent my hours visiting
the
schönen castle Schönenbrunn.
fredag 3 augusti 2007
Inchallah
- Jag tycker att vi borde träffas och diskutera detta, sa egenföretagaren.
- Ja, det borde vi absolut, svarade jag. Vad sägs om i eftermiddag?
- Nej, i eftermiddag har jag ett möte. Och sedan är det ju helg. Kanske vi kan träffas på söndag?
- Toppen, jag ringer dig söndag morgon.
Det var nästa arbetsdag vi pratade om, och ändå kändes det för långt fram i tiden för att kunna bestämma en tid. För vad som helst kunde ju hända i helgen och omkullkasta våra planer.
Samtal som den är vanliga i affärsvärlden här. Även när man disktuerar möten med andra skandinaver går tongångarna på samma sätt.
- Jag ska ha ett möte under lunchen, kan jag komma förbi dig efter det?
- Javisst, jag är på kontoret efter klockan 14.
Den här attityden genomsyrar allt affärsliv, ju högre upp en person är i hierarkin, desto svårare är det att boka tid. Samtalet ovan utspelade sig mellan mig och den högsta chefen för Det Norske Veritas i Dubai.
Sällan har jag bokade möten mer än två dagar framåt.
Det är underbart.
- Ja, det borde vi absolut, svarade jag. Vad sägs om i eftermiddag?
- Nej, i eftermiddag har jag ett möte. Och sedan är det ju helg. Kanske vi kan träffas på söndag?
- Toppen, jag ringer dig söndag morgon.
Det var nästa arbetsdag vi pratade om, och ändå kändes det för långt fram i tiden för att kunna bestämma en tid. För vad som helst kunde ju hända i helgen och omkullkasta våra planer.
Samtal som den är vanliga i affärsvärlden här. Även när man disktuerar möten med andra skandinaver går tongångarna på samma sätt.
- Jag ska ha ett möte under lunchen, kan jag komma förbi dig efter det?
- Javisst, jag är på kontoret efter klockan 14.
Den här attityden genomsyrar allt affärsliv, ju högre upp en person är i hierarkin, desto svårare är det att boka tid. Samtalet ovan utspelade sig mellan mig och den högsta chefen för Det Norske Veritas i Dubai.
Sällan har jag bokade möten mer än två dagar framåt.
Det är underbart.
torsdag 2 augusti 2007
onsdag 1 augusti 2007
måndag 30 juli 2007
Insiktsfullt om Dubai
Mats Larsson på Expressen har skrivit en jättebra artikelserie om Dubai. Läs mer här.
lördag 28 juli 2007
fredag 27 juli 2007
Först genom dörren
"Men om nu en man ändå går före dig genom dörren. Vore det verkligen så farligt?" envisades jag.
Min vän Lina från Libanon tittade på mig som om jag kom från yttre rymden.
"Men varför skulle han göra det, varför?" svarade hon med en upprörd ton och viftande irriterat med händerna. "Du är kvinna, du är viktigast! Om han inte låter dig gå först genom dörren så ska du bara vända och gå. Prata aldrig med honom igen!"
Visserligen har Lina en välutvecklad känsla för dramatik, men hennes syn på det här med dörrproblematiken är ändå ganska normal i arabvärlden.
Så här ska det gå till:
1. En kvinna och en man kommer fram till en dörr. Mannen ska se till att vara på vänster sida om kvinnan.
2. Mannen stannar, erbjuder med en gest kvinnan att gå igenom dörren först.
3. Kvinnan tittar på honom, säger "tack" och går igenom dörren.
Är det istället två personer av samma kön som går genom dörren, blir det lite mer komplicerat. Huvudregeln är att den som är viktigast alltid ska gå igenom först - en gäst är till exempel viktigare än värden, en äldre person viktigare än en ungdom. Lite trugande hör till "nej efter dig" "nej efter dig", men till slut bör gästen ge med sig.
Konversationen med Lina hade jag för tre år sedan, när allt krångel kring vem som ska gå först eller inte fortfarande gjorde mig irriterad. Varför skulle jag gå först bara för att jag inte är man? Genom mina svenska ögon misstänkte jag genast att det låg det någon typ av kvinnoförtryck dold i någonstans i beteendet.
Ny har jag vant mig. Jag irriterar mig inte längre på att alltid behöva gå först genom dörren. Tvärtom tycker jag om det.
Genom en sådan procedur får jag känna mig kvinnlig.
På samma sätt får det män att känna sig manliga.
Win-win.
Min vän Lina från Libanon tittade på mig som om jag kom från yttre rymden.
"Men varför skulle han göra det, varför?" svarade hon med en upprörd ton och viftande irriterat med händerna. "Du är kvinna, du är viktigast! Om han inte låter dig gå först genom dörren så ska du bara vända och gå. Prata aldrig med honom igen!"
Visserligen har Lina en välutvecklad känsla för dramatik, men hennes syn på det här med dörrproblematiken är ändå ganska normal i arabvärlden.
Så här ska det gå till:
1. En kvinna och en man kommer fram till en dörr. Mannen ska se till att vara på vänster sida om kvinnan.
2. Mannen stannar, erbjuder med en gest kvinnan att gå igenom dörren först.
3. Kvinnan tittar på honom, säger "tack" och går igenom dörren.
Är det istället två personer av samma kön som går genom dörren, blir det lite mer komplicerat. Huvudregeln är att den som är viktigast alltid ska gå igenom först - en gäst är till exempel viktigare än värden, en äldre person viktigare än en ungdom. Lite trugande hör till "nej efter dig" "nej efter dig", men till slut bör gästen ge med sig.
Konversationen med Lina hade jag för tre år sedan, när allt krångel kring vem som ska gå först eller inte fortfarande gjorde mig irriterad. Varför skulle jag gå först bara för att jag inte är man? Genom mina svenska ögon misstänkte jag genast att det låg det någon typ av kvinnoförtryck dold i någonstans i beteendet.
Ny har jag vant mig. Jag irriterar mig inte längre på att alltid behöva gå först genom dörren. Tvärtom tycker jag om det.
Genom en sådan procedur får jag känna mig kvinnlig.
På samma sätt får det män att känna sig manliga.
Win-win.
torsdag 26 juli 2007
På väg hem
Eftersom nya vägtullar införts i Dubai, kör jag inte längre mellan dessa hus när jag åker till jobbet. Istället åke jag Al Khail Road, och får då denna fantastiska utsikt som bliir ännu vackrare på vägen hem från jobbet när solen är på väg ner.
onsdag 25 juli 2007
Shejkar
Mannen till vänster på den jättelika bilden är shejk Zayed, före detta regent av Abu Dhabi och pådrivande av enandet av Förenade arabemiraten. Han är landets egen pappa, högt respekterad landsfader och vis rådgivare.Den leende mannen till höger om Zayed är shejk Maktoum, före detta regent av Dubai, stor hästfantast tillika suput som söp ihjäl sig på ett hotell i Australien för ett drygt år sedan. I och med shejkens bortgång har hans bror shejk Mohammed styrt landet - vilket är något han i praktiken har gjort ända sedan den officiella shejken för många år sedan valde alkoholen framför tronen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
