Teori om personligheter

Man kan lära sig mycket genom att titta på hur en person handlar kläder. När man kroppsligt och själsligt sugs in i klädhyllorna kommer det riktiga jaget fram. Man låter instinkten välja vart stegen ska leda en, man lyder endast under lusten. Kanske är det därför missbruksshoppandet breder ut sig?

Att handla är en jakt som inte nämnvärt skiljer sig från andra jakter. Om jag någongång ska anställa en person till en mycket viktig position så ska jag försöka spionera på den personen när han eller hon handlar kläder.

Är man bekväm och köper alltid samma typ av kläder? Eller är man äventyrlig, prövar olika stilar, olika moden och olika butiker? Vet man vad man vill ha, eller velar man? Tar man in olika åsikter eller är man sig själv nog? Den oinvigde säger ibland att svensken är ängslig och alltid handlar samma typ av kläder, men trots att ramarna är strängare i Sverige än i många andra länder så är de ändock ramar. Inom dem är variationer fortfarande oändlig och tydliga, även om skillnaderna är mindre.

Exemplet nedan är från när jag och C handlade på HM häromdagen.

Vi börjar med att gå tillsammans. Eller rättare sagt, C går och jag följer efter, ängsligt spejandes efter vart hennes ögon dröjer sig för att även jag ska få ta del av hennes insikter om vad som är "rätt" eller "fel". Den stundom dåliga självkänslan slår alltid igenom till en början, i alla fall om jag inte är ensam när jag shoppar. Men efter ett tag försjunker jag i vanligt i kläderna och glömmer bort att rätta mig efter sådant som vad andra skulle kunna tänka. Det är när jag inte längre nervöst letar efter en undangömd kod på god smak som jag möjligtvis har missat som mitt verkliga jag kommer fram.

Plötsligt hittar jag allt möjligt vackert, sött, spännade och kul. Den enda gemensamma nämnaren är att allt har färg. Kläder med färg lockar mig alltid, precis som när det gäller resmål, vardagskvällar, helgaktiviteter, vänner, pojkvänner, arbetsplatser eller allt annat viktigt.

Tillslut har jag plockat på mig så mycket att en anställd kommer fram med en korg och orden "Maybe this is easier madam".

Jag ler, säger "thank you" och tar korgen - även om jag inte alls behöver den (fritt för tolkning).

När jag tillslut är helt nedtyngd under kläderna och inser att jag kommer få träningsvärk om jag inte avlastas, går jag till omklädningsrummet, knappt synlig under den enorma högen av kläder.

Redan vid en första sorteringen rensar jag bort en tredjedel av högen - utan att ens ha provat kläderna. Jag vet nämligen att de endast är en tillfällig förälskelse, att jag aldrig kommer att köpa dem och att de inte ens är värda att riskera min budget för - även om alternativet naturligtvis måste övervägas i några flyktiga sekunder. Kvar är en drös kläder som jag testar i rask takt, på samma sätt som jag har prövat mer än 15 yrkesrollen i vitt skillda branscher* under mitt inte alltför långa yrkesliv. Tre fjärdedelar ratas ganska snabbt. När allt kommer omkring var de flesta kläderna inte alls av min typ och dessutom var de för dyra eller krävde handtvätt. Några känns så udda att jag inte ens kommer ihåg varför jag plockade ner dem från hyllan. (En jämförelse kan göra med min anställning som svamprensare som jag lämnade efter bara fyra arbetsdagar).

Tillslut har jag bestämt mig för ett antal kläder. Jag går till kassan och prövar dem. När jag kommer hem prövar jag igen, och bestämmer då för att lämna tillbaka hälften, vilket jag också gör utan några betänkligheter några dagar senare.

Ungefär så långt har jag kommit i min karriär. Jag har provat, ratat de flesta men ändå gillat och köpt några plagg som jag insett inte passar. Det är dags att lämna tillbaka dem som jag ville ha, men som - trots den goda intentionen - inte passade.

Jag väljer nästan alltid valthagelbössan som vapen, och även om det inte är särskilt effektivt så är det nästan alltid roligt. Alltid träffar man något, men inte helt säkert det man trodde från början. Och det är ändå vägen som är mödan värd.

Men nu har jag börjat tröttna på jakten. Min pojkvän är fortfarande spännande, men utan den eviga rastlösheten. Och vi har varit tillsammans i sju år. Och ett jobb som faller inom samma preferenser finns inom avstånd. Ännu gömmer det sig bakom trädet. Men jag har lyft hagelbössan, och denna gången ska jag smyga nära mitt mål innan jag skjuter.


C då? Jo, hon gick en vända, tittade på allt i butiken, granskade materialet, färgerna, stilerna tvättråden, prislapparna. Sedan valde hon ut en tröja som hon tyckte om. Väl i omklädningsrummet insåg hon att tröjan passade (det mesta passar i och för sig henne). Innan hon köpte den hade hon valt ut ett halsband att ha till. Hennes stil är att med ett eller två välriktade skott fälla björnen. Effektivt. Pålitligt. Smakfullt värderande utan att vara tråkigt.


Egentligen borde jag ha en kontenta här, eller åtminstone ett klokt slutord efter en sådan lång utläggning. Men det har jag inte.

Nu ska jag äta frukost.



*Journalist, parkeringsvakt, butiksbiträde, journalist, sibyllatant, svamprensare, kamratstödjare, servitris, brevbärare, stewart på Stena Line, popcornpoppare, universitetsadjunkt, journalist, mina-vänner-boksskapare, copywriter, inspiratör åt ungar på drift, journalist, platschef på ett marknadsundersökningsföretag, frilansjournalist, mäklare, nyhetsjournalist, ansvarig för utveckling av en svensk handelskammare i Förenade arabemiraten. Och kanske något mer som jag har glömt.

För övrigt är klockan 6.49 och jag sitter frivilligt utomhus för första gången sedan i maj. Termometern visar på underbart svala 28 grader.