Sitter här i Sverige och tänker på en historia om ett hembiträde i Dubai.
Hon jobbade i grannhuset till Mats tillfälliga bostad, och en gång i veckan hjälpte hon Mats och hans lägenhetskompisar med att städa, tvätta och stryka.
Så en dag, när paret som hon bodde med kom hem, var hon borta. Alla hennes saker var kvar, och till en början blev de oroliga att något hade hänt henne. Sedan fick mannen i huset en otäck känsla i magen. Han gick och tittade i underklädeslådan. Mycket riktigt. De pengar de tagit ut från banken dagen innan för att använda som handpenning i sitt nya husköp var borta.
Hembiträdet var inte att finna någonstans.
Det var naturligtvis fruktansvärt. Hembiträdet - som jobbat hos dem i flera år - hade svikit deras förtroende och försvunnit med deras sparpengar.
Jag beklagade mig som alla andra. Att det ska vara så svårt att hitta bra och pålitligt tjänstefolk nu för tiden!
Men i mitt hjärta önskar jag att hon kom fram till Sri Lanka välbehållen. Jag önskar att ingen lurade eller tog pengarna från henne och att hon inte drabbades av dåligt samvete. Jag önskar att pengarna skänker henne och hennes barn den möjlighet till nytt liv som åratal av arbete i Dubai inte skulle kunna ge henne, hon som hade en lön på nästan ingenting. Jag önskar att hon ger barnen en utbildning och att livet ler åt henne.
De pengar hon tog var tio procent av boendekostnaderna för hennes arbetsgivare - ett värde av fem månadslöner. I hennes värld motsvarar pengarna 400 månadslöner.
lördag 14 juli 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar