Doserna befolkar Dubai i tusenfald. Överallt finns de. Överallt bygger de. Och bygger. Och bygger. De har likadana kläder och skyddshattar. Och så ler de ler. Alltid ler de. Förra veckan dog tre av värmeslag i Ras Al Khaimah, men de andra ser ändå lyckliga ut, där de går i 45-gradig hetta och bygger husen som de aldrig någonsin kommer att få beträda när de väl är färdiga.Vi ser dem med avstånd och låter dem stanna där. De pratar oftast inte engelska och vi pratar inte hindi. Det sägs att de är olyckliga. Det sägs att de saknar sina familjer och att de tycker det är jobbigt att vara längst ner i näringskedjan. Det sägs att de känner sig utnyttjade eftersom deras lön inte räcker så långt som den var utlovad att göra och eftersom de får dela säng med dem som går nattskift.
Vi brukar titta bort när vi hör sådana kommentarer och säga till varandra att de ju har det bättre än de hade när de bodde hemma. Vi ser vad vi ser, och de ler ju oftast, eller hur! Vi säger oss att de ju faktiskt valde att komma hit. Det här är ett steg framåt för dem, en möjlighet till att tjäna en hacka, betala sina barns utbildning och att ha något att skryta över när de kommer hem till Indien på semester varannat år.
För det kan ju inte vara så att vi har det så bra i Dubai, eftersom andra blir utnyttjade?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar