After a bit more than three years in the Sandlands, I am finally moving back home.
"Aaaaah!" sa Alice och sträckte på sig. "Det är skönt att vara tillbaka här där allting är vad det ser ut för att vara. Just nu har jag verkligen fått nog av underlandet"
Alice i Underlandet
söndag 18 november 2007
torsdag 18 oktober 2007
onsdag 17 oktober 2007
Are Swedes really that normal?
To communicate effectively cross-culturally the first thing you need to realise is that someone somewhere in the world probably sees you as really quite strange.
That may be difficult for some Swedes to swallow. How could anybody in their right mind consider normal, efficient, level-headed Swedes as strange?
Of course we are normal!
After all, the Swedish starting point is 'we are normal'. Indeed, Swedes have a tendency to think they are a little more normal than others. They believe they are quite sensible, and logical. They are often unaware that the rest of us, their international business partners, may have a different opinion. We think they are amusing, entertaining and, at times, really quite odd.
Take business life for example. Swedes attend meetings. Lots of them.
Three things in
Mötet gick bra
When Swedes say 'Mötet gick bra' (the meeting went well) what exactly do they mean? There were heated discussions? The meeting went on for ages? The incredible number of decisions that were taken? I doubt it.
Other people on the planet believe that the sole purpose of a meeting is to produce decisions. Swedish meetings, on the other hand, are held to find out whether or not you are at the meeting to decide when the meeting will be to decide when you will meet to talk about what happened at your meeting.
Swedish meetings are short but many. They are arranged to give Goran, Anders, and Lasse a chance to say what they think. If you want to reach a decision then you'll have to arrange another meeting because in the meantime Goran, Anders, and Lasse have to go back to the office and ask Eva, Britt and Inga (yes, there are girls of that name) what they think.
Process
This, in Swedish, is called the förankringsprocess. If Swedes mention the word 'process' then it's better not be in a hurry. There's a process for everything. This one means getting everybody involved in everything.
Everyone voices an opinion and everyone listens. Then they compromise.
The word compromise is music to a Swede's ears. Everybody gets something. Not too much and not too little. Nobody wins and nobody loses. They may agree to disagree but what they will agree on is the exact time and date of the next meeting.
Agenda
Swedes stick to the agenda. They tick off each point after everybody has taken turns discussing it. They have to move quickly through the agenda as they all have another meeting planned ten minutes after this one has finished. They intensely dislike the last point on the agenda which is övriga frågor, 'any other business'. No self-respecting Swede wants to be guilty of causing the meeting to run over time. There is a distinct danger that 'any other business' could drag on and flexibility is not a Swedish strong point.
Decision time
Swedes rarely say yes or no. This means that instead of saying ja or nej they say nja which means 'yes-but-no-but-yes-but'. You see, saying 'yes' or 'no' can lead to conflict so Swedes avoid these words and replace them with 'it depends', 'maybe' and 'I'll see what I can do'.
Foreigners may get heated, irritated or even angry. Swedes call this hysterical behaviour. Hysteria is abnormal and uncomfortable and should preferably not occur in office hours. If, on the other hand, a Swede ever tells you to go a place called 'hellsicke', then, take my word for it, you've upset him.
You may wonder how on earth they ever make a decision. Business Swedes themselves have sometimes called this beslutsimpotens - which, I
suppose, means not having the balls to decide one way or another.
Milk and no sugar
Someone once said that if the Swedes gave up their coffee breaks they could retire five years earlier. Coffee is an integral part of any meeting, either as an on-going self-service affair during the discussions or as a separate break. The coffee break is not to be confused with the briefer, more frequent leg-stretcher. Or 'bone-stretcher' as they sometimes call it. The Swedish word for leg and bone is the same.
Work/life balance
Most Swedes are dedicated to finding a healthy work-life balance. They might say they work hard; it's just that they are not often at work to do it.
Look in a Swedish diary and you may get the impression that no one in this country is ever at work. Try to get hold of someone on a Friday afternoon and this will be confirmed. Swedes will start to ask you about your plans for the coming weekend as early as Wednesday afternoon. By Friday lunchtime they have mentally gått för dagen 'left for the day'.
Red days
The Swedes have a fair share of public holidays. In a good year they take as many days off in May and June as most Americans take in a year. And they still have their five weeks vacation to take out when it suits them. Not only do they have 'red days' as the Swedes call their official holidays, but they may be given half the day off before, just to get them into the holiday mood.
If they've planned it well they can take out a klämdag or two, which are odd days between a holiday and the weekend. Come May, June, July the weekends and public holidays more or less combine into one long vacation with the occasional day at the office.
However, fair's fair - when they're at work they're very effective.
But not before 8.30 as they have flexi-time, and not after 4 pm, thank you, as they have to pick up the kids from play school, and not after
2 pm on Fridays, if you don't mind, and preferably not between 1 May and 10 August.
So, there you are Swedes. A short, sharp lesson in how to realise that you are not quite as normal as you think you are.
And thank goodness for that.
söndag 14 oktober 2007
Äkta hus och falska palmer
I bakgrunden: Två av de vackraste byggnaderna i Dubai. I förgrunden: En hop med plastpalmer som stått utanför börsen för att förgylla livet under Ramadan.
fredag 12 oktober 2007
tisdag 9 oktober 2007
måndag 8 oktober 2007
lördag 6 oktober 2007
fredag 5 oktober 2007
torsdag 4 oktober 2007
onsdag 3 oktober 2007
tisdag 2 oktober 2007
torsdag 27 september 2007
Teori om personligheter
Man kan lära sig mycket genom att titta på hur en person handlar kläder. När man kroppsligt och själsligt sugs in i klädhyllorna kommer det riktiga jaget fram. Man låter instinkten välja vart stegen ska leda en, man lyder endast under lusten. Kanske är det därför missbruksshoppandet breder ut sig?
Att handla är en jakt som inte nämnvärt skiljer sig från andra jakter. Om jag någongång ska anställa en person till en mycket viktig position så ska jag försöka spionera på den personen när han eller hon handlar kläder.
Är man bekväm och köper alltid samma typ av kläder? Eller är man äventyrlig, prövar olika stilar, olika moden och olika butiker? Vet man vad man vill ha, eller velar man? Tar man in olika åsikter eller är man sig själv nog? Den oinvigde säger ibland att svensken är ängslig och alltid handlar samma typ av kläder, men trots att ramarna är strängare i Sverige än i många andra länder så är de ändock ramar. Inom dem är variationer fortfarande oändlig och tydliga, även om skillnaderna är mindre.
Exemplet nedan är från när jag och C handlade på HM häromdagen.
Vi börjar med att gå tillsammans. Eller rättare sagt, C går och jag följer efter, ängsligt spejandes efter vart hennes ögon dröjer sig för att även jag ska få ta del av hennes insikter om vad som är "rätt" eller "fel". Den stundom dåliga självkänslan slår alltid igenom till en början, i alla fall om jag inte är ensam när jag shoppar. Men efter ett tag försjunker jag i vanligt i kläderna och glömmer bort att rätta mig efter sådant som vad andra skulle kunna tänka. Det är när jag inte längre nervöst letar efter en undangömd kod på god smak som jag möjligtvis har missat som mitt verkliga jag kommer fram.
Plötsligt hittar jag allt möjligt vackert, sött, spännade och kul. Den enda gemensamma nämnaren är att allt har färg. Kläder med färg lockar mig alltid, precis som när det gäller resmål, vardagskvällar, helgaktiviteter, vänner, pojkvänner, arbetsplatser eller allt annat viktigt.
Tillslut har jag plockat på mig så mycket att en anställd kommer fram med en korg och orden "Maybe this is easier madam".
Jag ler, säger "thank you" och tar korgen - även om jag inte alls behöver den (fritt för tolkning).
När jag tillslut är helt nedtyngd under kläderna och inser att jag kommer få träningsvärk om jag inte avlastas, går jag till omklädningsrummet, knappt synlig under den enorma högen av kläder.
Redan vid en första sorteringen rensar jag bort en tredjedel av högen - utan att ens ha provat kläderna. Jag vet nämligen att de endast är en tillfällig förälskelse, att jag aldrig kommer att köpa dem och att de inte ens är värda att riskera min budget för - även om alternativet naturligtvis måste övervägas i några flyktiga sekunder. Kvar är en drös kläder som jag testar i rask takt, på samma sätt som jag har prövat mer än 15 yrkesrollen i vitt skillda branscher* under mitt inte alltför långa yrkesliv. Tre fjärdedelar ratas ganska snabbt. När allt kommer omkring var de flesta kläderna inte alls av min typ och dessutom var de för dyra eller krävde handtvätt. Några känns så udda att jag inte ens kommer ihåg varför jag plockade ner dem från hyllan. (En jämförelse kan göra med min anställning som svamprensare som jag lämnade efter bara fyra arbetsdagar).
Tillslut har jag bestämt mig för ett antal kläder. Jag går till kassan och prövar dem. När jag kommer hem prövar jag igen, och bestämmer då för att lämna tillbaka hälften, vilket jag också gör utan några betänkligheter några dagar senare.
Ungefär så långt har jag kommit i min karriär. Jag har provat, ratat de flesta men ändå gillat och köpt några plagg som jag insett inte passar. Det är dags att lämna tillbaka dem som jag ville ha, men som - trots den goda intentionen - inte passade.
Jag väljer nästan alltid valthagelbössan som vapen, och även om det inte är särskilt effektivt så är det nästan alltid roligt. Alltid träffar man något, men inte helt säkert det man trodde från början. Och det är ändå vägen som är mödan värd.
Men nu har jag börjat tröttna på jakten. Min pojkvän är fortfarande spännande, men utan den eviga rastlösheten. Och vi har varit tillsammans i sju år. Och ett jobb som faller inom samma preferenser finns inom avstånd. Ännu gömmer det sig bakom trädet. Men jag har lyft hagelbössan, och denna gången ska jag smyga nära mitt mål innan jag skjuter.
C då? Jo, hon gick en vända, tittade på allt i butiken, granskade materialet, färgerna, stilerna tvättråden, prislapparna. Sedan valde hon ut en tröja som hon tyckte om. Väl i omklädningsrummet insåg hon att tröjan passade (det mesta passar i och för sig henne). Innan hon köpte den hade hon valt ut ett halsband att ha till. Hennes stil är att med ett eller två välriktade skott fälla björnen. Effektivt. Pålitligt. Smakfullt värderande utan att vara tråkigt.
Egentligen borde jag ha en kontenta här, eller åtminstone ett klokt slutord efter en sådan lång utläggning. Men det har jag inte.
Nu ska jag äta frukost.
*Journalist, parkeringsvakt, butiksbiträde, journalist, sibyllatant, svamprensare, kamratstödjare, servitris, brevbärare, stewart på Stena Line, popcornpoppare, universitetsadjunkt, journalist, mina-vänner-boksskapare, copywriter, inspiratör åt ungar på drift, journalist, platschef på ett marknadsundersökningsföretag, frilansjournalist, mäklare, nyhetsjournalist, ansvarig för utveckling av en svensk handelskammare i Förenade arabemiraten. Och kanske något mer som jag har glömt.
För övrigt är klockan 6.49 och jag sitter frivilligt utomhus för första gången sedan i maj. Termometern visar på underbart svala 28 grader.
Att handla är en jakt som inte nämnvärt skiljer sig från andra jakter. Om jag någongång ska anställa en person till en mycket viktig position så ska jag försöka spionera på den personen när han eller hon handlar kläder.
Är man bekväm och köper alltid samma typ av kläder? Eller är man äventyrlig, prövar olika stilar, olika moden och olika butiker? Vet man vad man vill ha, eller velar man? Tar man in olika åsikter eller är man sig själv nog? Den oinvigde säger ibland att svensken är ängslig och alltid handlar samma typ av kläder, men trots att ramarna är strängare i Sverige än i många andra länder så är de ändock ramar. Inom dem är variationer fortfarande oändlig och tydliga, även om skillnaderna är mindre.
Exemplet nedan är från när jag och C handlade på HM häromdagen.
Vi börjar med att gå tillsammans. Eller rättare sagt, C går och jag följer efter, ängsligt spejandes efter vart hennes ögon dröjer sig för att även jag ska få ta del av hennes insikter om vad som är "rätt" eller "fel". Den stundom dåliga självkänslan slår alltid igenom till en början, i alla fall om jag inte är ensam när jag shoppar. Men efter ett tag försjunker jag i vanligt i kläderna och glömmer bort att rätta mig efter sådant som vad andra skulle kunna tänka. Det är när jag inte längre nervöst letar efter en undangömd kod på god smak som jag möjligtvis har missat som mitt verkliga jag kommer fram.
Plötsligt hittar jag allt möjligt vackert, sött, spännade och kul. Den enda gemensamma nämnaren är att allt har färg. Kläder med färg lockar mig alltid, precis som när det gäller resmål, vardagskvällar, helgaktiviteter, vänner, pojkvänner, arbetsplatser eller allt annat viktigt.
Tillslut har jag plockat på mig så mycket att en anställd kommer fram med en korg och orden "Maybe this is easier madam".
Jag ler, säger "thank you" och tar korgen - även om jag inte alls behöver den (fritt för tolkning).
När jag tillslut är helt nedtyngd under kläderna och inser att jag kommer få träningsvärk om jag inte avlastas, går jag till omklädningsrummet, knappt synlig under den enorma högen av kläder.
Redan vid en första sorteringen rensar jag bort en tredjedel av högen - utan att ens ha provat kläderna. Jag vet nämligen att de endast är en tillfällig förälskelse, att jag aldrig kommer att köpa dem och att de inte ens är värda att riskera min budget för - även om alternativet naturligtvis måste övervägas i några flyktiga sekunder. Kvar är en drös kläder som jag testar i rask takt, på samma sätt som jag har prövat mer än 15 yrkesrollen i vitt skillda branscher* under mitt inte alltför långa yrkesliv. Tre fjärdedelar ratas ganska snabbt. När allt kommer omkring var de flesta kläderna inte alls av min typ och dessutom var de för dyra eller krävde handtvätt. Några känns så udda att jag inte ens kommer ihåg varför jag plockade ner dem från hyllan. (En jämförelse kan göra med min anställning som svamprensare som jag lämnade efter bara fyra arbetsdagar).
Tillslut har jag bestämt mig för ett antal kläder. Jag går till kassan och prövar dem. När jag kommer hem prövar jag igen, och bestämmer då för att lämna tillbaka hälften, vilket jag också gör utan några betänkligheter några dagar senare.
Ungefär så långt har jag kommit i min karriär. Jag har provat, ratat de flesta men ändå gillat och köpt några plagg som jag insett inte passar. Det är dags att lämna tillbaka dem som jag ville ha, men som - trots den goda intentionen - inte passade.
Jag väljer nästan alltid valthagelbössan som vapen, och även om det inte är särskilt effektivt så är det nästan alltid roligt. Alltid träffar man något, men inte helt säkert det man trodde från början. Och det är ändå vägen som är mödan värd.
Men nu har jag börjat tröttna på jakten. Min pojkvän är fortfarande spännande, men utan den eviga rastlösheten. Och vi har varit tillsammans i sju år. Och ett jobb som faller inom samma preferenser finns inom avstånd. Ännu gömmer det sig bakom trädet. Men jag har lyft hagelbössan, och denna gången ska jag smyga nära mitt mål innan jag skjuter.
C då? Jo, hon gick en vända, tittade på allt i butiken, granskade materialet, färgerna, stilerna tvättråden, prislapparna. Sedan valde hon ut en tröja som hon tyckte om. Väl i omklädningsrummet insåg hon att tröjan passade (det mesta passar i och för sig henne). Innan hon köpte den hade hon valt ut ett halsband att ha till. Hennes stil är att med ett eller två välriktade skott fälla björnen. Effektivt. Pålitligt. Smakfullt värderande utan att vara tråkigt.
Egentligen borde jag ha en kontenta här, eller åtminstone ett klokt slutord efter en sådan lång utläggning. Men det har jag inte.
Nu ska jag äta frukost.
*Journalist, parkeringsvakt, butiksbiträde, journalist, sibyllatant, svamprensare, kamratstödjare, servitris, brevbärare, stewart på Stena Line, popcornpoppare, universitetsadjunkt, journalist, mina-vänner-boksskapare, copywriter, inspiratör åt ungar på drift, journalist, platschef på ett marknadsundersökningsföretag, frilansjournalist, mäklare, nyhetsjournalist, ansvarig för utveckling av en svensk handelskammare i Förenade arabemiraten. Och kanske något mer som jag har glömt.
För övrigt är klockan 6.49 och jag sitter frivilligt utomhus för första gången sedan i maj. Termometern visar på underbart svala 28 grader.
torsdag 20 september 2007
Dialog
Vad var det som Vilks ville visa med sin konst? Att yttrandefriheten är begränsad i den muslimska världen? Men vänta nu, det framgick ju redan med all önskvärd tydlighet i och med de danska karikatyrerna, som alla fortfarande har färskt i minnet. Och om Vilks och Nerikes Allehanda velat lära sig något av den historien, så hade de kanske kunnat dra slutsatsen att en örfil av det som en stor människorhord ser som mest heligt, inte gör dem mer välvilligt inställda till vare sig yttrandefrihet eller västvärlden.*
En sak som nog inte Vilks förstår, är mentaliteten hos de som tidigare kolonialiserats. Att vara av ett folkslag som för inte så länge sedan i gemene mans ögon (även deras egna) var helt underställt ett annat folkslag påverkar nog en människa mer än man kan tro. Trots allt var det bara 60 år sedan Storbritannien lämnade Pakistan, där en Reinfeltdocka som bekant brann bara några dagar efter publiceringen.
Att ha sett sina äldre släktingar bocka sig för överhögheten väcker nog en revanschlusta. Varför skulle inte jag vara lika bra som den vita mannen? Och att sedan utbildningsnivån i många länder fortfarande är skrämmande låg, gör nog att underlägsenhetskänslan och fundamentalismen lättare får ett grepp om en människas skäl.
Jag tycker inte att vi ska låta oss hotas av en grupp radikala tokstollar, utan fortsätta att utnyttja de rättigheter som våra förfäder kämpat för att vi ska få.
Den enda som skrämmer mig är att viljan till provokation i Sverige verkar vara starkare än viljan till dialog...
_________________________
*Eller ville han än en gång belysa den lilla gruppen av extremister och fundamentalister och därmed göra västvärlden än mer islamfientlig?
En sak som nog inte Vilks förstår, är mentaliteten hos de som tidigare kolonialiserats. Att vara av ett folkslag som för inte så länge sedan i gemene mans ögon (även deras egna) var helt underställt ett annat folkslag påverkar nog en människa mer än man kan tro. Trots allt var det bara 60 år sedan Storbritannien lämnade Pakistan, där en Reinfeltdocka som bekant brann bara några dagar efter publiceringen.
Att ha sett sina äldre släktingar bocka sig för överhögheten väcker nog en revanschlusta. Varför skulle inte jag vara lika bra som den vita mannen? Och att sedan utbildningsnivån i många länder fortfarande är skrämmande låg, gör nog att underlägsenhetskänslan och fundamentalismen lättare får ett grepp om en människas skäl.
Jag tycker inte att vi ska låta oss hotas av en grupp radikala tokstollar, utan fortsätta att utnyttja de rättigheter som våra förfäder kämpat för att vi ska få.
Den enda som skrämmer mig är att viljan till provokation i Sverige verkar vara starkare än viljan till dialog...
_________________________
*Eller ville han än en gång belysa den lilla gruppen av extremister och fundamentalister och därmed göra västvärlden än mer islamfientlig?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
